Kresten Andresen har fått nog av skyttegravarna vid Somme och hoppas att det blir fred snart. Han nås av ett rykte som säger att kriget ska ta slut den 17 augusti, skriver Peter Englund. Och tillägger sedan: ”Det är en torsdag.”
Den där lakoniska extrakommentaren är en av de detaljer som ger ”Stridens skönhet och sorg” dess särskilda stämningsläge. Den har dubbel verkan: den ger en lätt ironisk, absurd underskruv åt det som har sagts tidigare (varför just en torsdag?) samtidigt som den förstärker närvaron. Den bryter loss läsarna från en skolboksaktig, abstrakt överblick över första världskriget och ställer dem med båda fötterna på den fläck där Andresen befinner sig. I Englunds bok får man ett annat huvud än om man är passagerare i en historiebok som flyger på tiotusen meters höjd ovanför anonyma soldater som Andresen.
Vart och ett av Englunds korta kapitel ställer ner dig någonstans och säger: Så här ser kriget ut i ögonhöjd. Du är australiensisk sjuksköterska i serbiska armén och hoppas bli klar tidigt, så att du hinner ta ett kvällsbad i Egeiska havet, men en av de utskrivna patienterna har fått fel klädsäck och du måste leta. Sysslolösa soldater har börjat odla vid fronten: ärtorna är mogna. På natten går du till fots tillsammans med en fransk infanterist till den personliga lilla del av helvetet som tilldelats er och som har fått namnet Höjd 321. En officer har förklarat: ”Det hela är mycket enkelt. Ni blir avlösta när två tredjedelar av ert manskap slagits ut.” Du ska hämta en söndersprängd vän och tänker: ”Om jag bär båren vid huvudändan så slipper jag se.”
Det är som om ”Stridens skönhet och sorg” har befriat Peter Englunds skrivande. Vi följer 33 personer genom krigsåret 1916, men det är han som berättar, inte de, även om citat ur brev och memoarer förekommer. Englund gör mycket mer än att bara referera sina källor; han har skaffat sig ett skönlitterärt språk som en och annan romanförfattare kunde avundas honom. Kortfattat och samtidigt inlevelsefullt. Avslappnat och exakt (här finns ingen motsättning: det krampaktiga tänkandet blockerar all precision).
Det första världskriget har orättvist hamnat i skymundan bakom det andra. 1900-talet växlade inte in på fel spår 1933, utan 1914. Skyttegravskrigets industriella dödande var ett av de ögonblick när människan överraskar sig själv – och blir skrämd av vad hon ser. Självrespekten och självförtroendet fick en ohjälplig skada. De flesta av bokens soldater är i tjugoårsåldern – hur påverkades de på lång sikt av sina erfarenheter? Svenske Elow Nilson, soldat i franska främlingslegionen, berättar hur han, i brist på sandsäckar, reparerar ett skyttevärn med sina kamraters döda kroppar. Någon gång skulle jag vilja höra en historiekunnig persons beskrivning av hur 1900-talet hade kunnat se ut ifall vi hade undvikit kriget: även om det förblir spekulationer skulle det lära oss något om vad vi har förlorat.
”Stridens skönhet och sorg” kom första gången 2009. Varje gång boken har översatts till ett nytt språk har Englund lagt till nya personer, bland dem kända namn som Kafka och Robert Musil. Nu har allt material bakats ihop till en utökad svensk utgåva som ska omfatta fem band och ges ut fram till 2018; ”1916” är volym tre.
Englund spänner ut en enorm trål: han vill visa oss att världskriget var mycket mer än skyttegravarna på västfronten. Vi får läsa om kriget i Östafrika och Mellanöstern. Om en tysk skolflickas vardag och Bulgariens brutala politik mot serber, judar och greker. Om livsmedelsbrist, prostitution och om en småstad där det inte finns några ”fredsansikten” på gatorna längre.
Några slutsatser eller analyser får vi inte, inte utöver självklarheten att kriget förändrar Europa ”på ett mer genomgripande vis än någon kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar.” Men under läsningen växer en ordlös slutsats fram av sig själv – en insikt om hur verklighetens drama skiljer sig från de dramatiserade versionerna i film och böcker. Titelns romantiserande ord ”skönhet” och ”sorg” passar dåligt som beskrivning på det krig vi lär känna. Med två lika klumpiga ord skulle jag kunna säga att det är både banalare och grymmare.
”Det kan helt enkelt inte fortsätta”, skriver den tyske matrosen Richard Stumpf i sin dagbok. ”Båda sidor har nått ett tillstånd av fullständig utmattning.” Det fortsatte två år till.