Kriget i närbild 65 år efteråt

Om andra världskriget har det skrivits så ofantligt mycket att man skulle kunna tro att det vore omöjligt att bidra med några nya fakta eller perspektiv. Men vid sidan av de stora svepande översikterna kan det ofta vara minst lika värdefullt att få ögonblicksbilder från utvalda platser och tider. En som verkligen var med och såg krigets helvete på nära håll var den ryskjudiske journalisten Vassilij Grossman. Hans dagboksanteckningar och delar av de artiklar och romaner som byggde på dem har nu blivit en välredigerad och fängslande volym, tack vare den kände brittiske militärhistorikern Antony Beevor (han med "Stalingrad", "Berlin", "Slutstriden" etc) och hans ryska kollega Luba Vinogradova. Titeln Reporter i krig täcker verkligheten; Grossman utsatte sig för ungefär samma risker som de många miljoner soldater som stupade och kunde ge osminkade och detaljskarpa bilder av krigsvardagens alla händelser.

Medan andra ryska frontrapporter ständigt försöker flika in något om "tack vare kamrat Stalins geniala strategi" och liknande är Grossman påfallande saklig och sparsam med kommentarer, däremot registrerar han med ögon, öron och alla sinnen och beskriver redan i dessa anteckningar på ett utomordentligt målande eller kanske snarare filmiskt sätt vad han upplever. Han följer olika förband alltifrån krigsutbrottet via Stalingrad, Kursk och Warszawa till de sista striderna i Berlin. Det är egentligen ungefär samma teknik i dessa reportage som i de bästa litterära krigsskildringarna, som Tolstojs, Remarques och Linnas, möjligen är Grossman ännu mer förkrossande saklig. Han noterar hur en viss general örfilar upp underlydande, hur en stridsvagn rullar fram genom björkskogen och stannar vid en by: "Inuti satt föraren utan huvud", men med foten ännu efter döden nedtryckt på gaspedalen. Uppräkningar av diverse material i stugor och skyttevärn vid fronten kan också bidra till den starka närvarokänslan. Över huvud taget är det konkretionen och precisionen som ger dessa hastiga men noggrant nedtecknade glimtar en sådan både dokumentär och litterär tyngd.

Kapitlet om Treblinka och hur SS-männen ända till slutet skrattande och berusade dagligen skjuter eller torterar ihjäl tusentals judar från hela Östeuropa är just så fasansfullt och åskådligt som en ögonvittnesskildring kan vara, trots att Grossman kom dit några dagar senare och byggde på andras berättelser. Självfallet är det en stark lidelse, mot nazismen och för det egna folket (både det judiska och det ryska) som får Grossman att uthärda kyla, strapatser, livsfara och psykisk utmattning. Han drivs stegvis att för sig själv erkänna att Stalin var ungefär lika brutal som Hitler och att ryska soldater mot slutet söp, våldtog och plundrade minst lika mycket som de tyska. Men just genom sin jordnära realism och frihet från fraser lyckades han ibland undgå den censur som annars ströp varje ansats till regimkritik. Den roman han skrev efter kriget, Liv och öde, fick dock inte tryckas förrän efter hans död och i samband med sovjetsystemets fall.

Att människor även under ett krigs påfrestningar reagerar på många olika sätt belyses väl i dessa dagboksblad. Det skymtar också fram att de italienska och rumänska "hjälptrupperna" trots dessa länders fascistiska styre ofta drog sig för de allra brutalaste formerna av judeutrotning. Som helhet är "Reporter i krig" en intressant läsning oavsett om man minns den tid den utspelas i eller ej, mycket tack vare samspelet mellan Grossmans intensiva närbilder och Beevors lugna bakgrundskommentarer.

Kriget i närbild 65 år efteråt

Den ryske journalisten Vasilij Grossmans dagböcker från andra världskriget har blivit en kusligt exakt bild av hur det gick till på östfronten, konstaterar Tore Winqvist.