Kramar andan ur sina personer

Gränsen när en mamma inte längre spontant får känna på sin sons mage för att se om det spända är sjukt eller friskt. Han har blivit för gammal. Den glidande gränsen mellan att finnas och att inte finnas. 
   Monika är storbonden Ivans dotter vid den halländska kusten. Johanna är läkarens dotter från Stockholm som kommer som sommargäst till kusten efter att pappa doktorn köpt (eller fått) en del av storbondens mark. Johanna bländas av Monikas idyll utan att se de klibbiga flugremsorna i taket eller känna lagårdslukten. Monika bländas i största allmänhet av Johanna. Och de blir sommarvänner trots att gränsen mellan deras hem är knivskarp.
Monika väntar och längtar hela resten av året, Ivan varnar: man ska inte vänta för mycket, inte vilja för mycket.

   Vad Johanna gör i storstan är mer gåtfullt, men hon är den som en sommar kommer till Halland och kan ljuga alldeles obesvärat om oviktiga saker, säkert också om viktiga.
   Det är i den här sommarvärlden med uppväxandet, vänskapen, föräldrarna och alla svårigheter som jag vill stanna när jag läser Springa med åror.
Men det är som om Cilla Naumann velat berätta för många berättelser och nu klämt in dem alla i en roman. Och då går det undan på bekostnad av berättelserna som förtjänar att fördjupas, få stå på egna ben och säga att ”så här var det egentligen, det här är min historia”. Nu är fokus dimmigt och svårgripbart.
   
Jag tror att Naumann haft en önskan om att skriva om moderskapet, det vackra, det tvingande, det äckliga, det obändigt starka – och det finns där, men liksom Monika springer med barnvagnen så springer romanen i väg åt olika håll innan jag hunnit se vart den ska.
   Naumann har en förmåga att krama andan ur sina personer – och det är menat endast positivt. Ångest och äckel inför andra, inför sig själv, inför sitt barn, inför sina ömmande bröst och förstorade graviditetslår.
   Hon besitter också en förmåga att betrakta människor och allt det som hör till: att den som dör blir kvar i det vardagliga, i simturerna – där finns de alltid.