Vad väger en skugga? Meningslös fråga, kan det tyckas. Men så lätt kommer man inte undan vid läsningen av Erik Bergqvists nya diktsamling. Vikt har ju med gravitation att göra. Massa och hastighet är de två egenskaper som bestämmer vad något väger. Men ingen av dessa egenskaper kan rimligen tillskrivas en skugga. Och ändå...
”Viktlöshet i materien” börjar en dikt och fortsätter lite längre fram: ”Känn / tomhetens perfekta temperatur. Svarta / blixtar rengör drömmen.”
Bergqvist är inte ensam i dagens poesi om detta intresse för kosmologi. Ungefär jämnårig med honom är en annan poet som just utkommit med en diktsamling på samma förlag: Åsa Maria Kraft. Hon intresserar sig för vad som händer i glappet mellan en Big Bang och nästa i de parallella universas oändliga mängd. För några decennier sedan hade sådana ämnen för poesi varit otänkbara. Men såväl Bergqvist som Kraft fogar osökt in denna nya begreppsvärld i poesins traditionella inre universum. Här ett exempel: ”Hela natten svävar på stället / över ditt sovande ansikte / vråken”. Uppställt som en treradig strof påminner denna dikt om haikuns form – och innehållsligt om en kort dikt av Tranströmer som börjar: ”Under vråkens kretsande punkt av stillhet / rullar havet dånande fram i ljuset”.
Bergqvists bok innehåller flera allusioner på äldre litteratur. ”Wunderschöne majträdgård” börjar en dikt med tydlig anspelning på Heinrich Heines av Schuman tonsatta ”Im wunderschönen Monat Mai”. Referenser till bildkonstnärer saknas inte heller, bland andra Hieronymus Bosch och Anselm Kiefer. Men störst utrymme och intresse ägnas de kosmologiska, teoretiskt fysikaliska begreppen. Ett flera sidor långt avsnitt har rubriken ”Hur man känner igen de primära kvaliteterna.” Så här kan det låta: ”Du vill ibland hävda att rörelse är den innersta, överordnade kvaliteten. Ty allt rör sig, om än oändligt långsamt eller snabbt.”
Vila, vad är då det? ”Vila är enbart ett specialfall av rörelse, form i utsträckning; solid kropp i julinatten där hösten tänder sitt öga av laser.”
Det kosmologiska, ibland rent matematiska bildspråket hos Bergqvist framhävs redan av bokens omslagsillustrationer. En lekman som undertecknad tycker sig se en planet vid randen av en sol samt en sfärisk projektion av matematiska relationer.
Bergqvists och Krafts samtidigt utgivna diktsamlingar öppnar för en ny fas i den svenska poesins historia. Man kan bara hälsa dem välkomna.