Det borde inte vara möjligt; 70 stora målningar, alla med ett och samma motiv. Nyss fritt hängande i Fjärilshuset i Stockholm, nu samlade i en konstbok, Husgrund.
Inga upprepningar, ingen monotoni, varje målning ett självständigt verk. 70 väldiga målningar, tillkomna under en begränsad tidsperiod. Försättsbladet säger Målningar 2010-2011. Den sista daterad april i år.70 målningar, alla inspirerade av ett 25 år gammalt synminne av en husgrund efter fyrmästarbostaden på Östergarnsholme, Gotland. Ett hågkommet synintryck som sedan inte låtit sig återfinnas annat än i konstnärens minne.
Hur är det möjligt?
Hur ser hans minne ut, magikern Laris Strunke, konstnären född i Riga, Lettland, bosatt, verksam och närvarande i Sverige sedan decennier?
Han minns i svarta linjer, horisontalt anlagda med lättaste penselskrift. Han minns som tunna stråk i apelsingult och grått, liksom genomlysta inifrån. En annan minnesbild: svärta som vore det kinesiska tuschtecken, fläckvis, som nottecken på minnets tunna linjer. Eller som trappsteg till något okänt, som solnedgångar i ett flimrande ljusmåleri. Kompositioner där geometri möter organisk mjukhet, som samlades svarta orosmoln över blåa landskap och jordbruna marker; brinnande hetta, brännande kyla. Allt transformerat till bokformat, samlat, tillgängligt. En vandring i ett oupphörligt varierat färglandskap.
Jag bläddrar i boken, fram och tillbaka, fångas av idel nya stämningslägen och tillstånd, visualiserade i Strunkes egenartade måleri. Boken, ett utställningsdokument, men lika mycket ett verk i sin egen rätt. Ett konstverk.
Den som vill läser K Sivert Lindbergs varsamt trevande text som aldrig förminskar måleriet, aldrig hotar att ställa sig i vägen för den direkta visuella upplevelsen. Lindberg har skrivit om konstnärens verk tidigare, i andra, liknande böcker utgivna i samband med utställningar. Som den magnifika på Konstakademien i Stockholm 2003, ett oförglömligt möte med ett måleri som överväldigade i kraft och skönhet. Texter som erbjuder ingångar till en färg- och formupplevelse utöver det vanliga, i Laris Strunkes egna landskap.
Dit når jag som betraktare bit för bit, långt in och långt ut i nästan gränslösa trakter där färgen och formen sakta, nästan omärkligt, formar en berättelse om själva varat. Jag har tidigare kallat detta stora okända för Strunkeland. Mest för att markera att detta är och förblir konstnärens eget territorium; långt in och långt ut är vi inbjudna, men aldrig avslöjas hela kartbilden. På bokens sista sida går konstnären själv iväg bärande på en jättemålning vars framsida är bortvänd. Vi ser bara baksidan; hit men inte längre. Laris Strunke bevarar och förvarar den stora gåtan om konsten och om tillvaron. För kommande, stora projekt, kanske för 70 nya målningar? För det är jag honom innerligt tacksam.