”Röstningen är avslutad” är Per Lindbergs femte diktsamling sedan debuten 1987. Det finns en viss sorts anspråksfullhet, som döljer sig i anspråkslöshet, tänker jag under läsningens gång. Det handlar om att den som skriver inte tycks ha reflekterat över svårigheten det anspråkslösa, eller det enkla, ställer på en diktare. Det språk, med känslighet och exakthet, som krävs för det enkla, är det första att tänka på, och här faller ”Röstningen är avslutad” kort.
Lindberg använder genomgående ett bildspråk med konstiga liknelser, som till exempel ”jag hade gått genom parken/som en känsla” och sökta metaforer utan förankring i sinnesintryck, som inte blir mindre sökta för att de hämtats från vardagens vokabulär. Lindberg tar också sonettens form i bruk, i en svit som utgår från adresser i Stockholm, där rytmens brist och diverse nödrim kanske ska ses som kongenialt med det anspråkslösa, men det hjälper inte. Att hipp som happ döpa någon till Erika för att det ska rimma med Ica, är inte bra ens som ironi, för jag tänker att det är mycket möjligt att Per Lindberg menat dessa dikter som ett slags ironi över ett pekoral. Tyvärr fungerar det inte i min läsning, eftersom jag upplever att personteckningen är skriven så att jag ska skratta åt, och inte med, lite tragiska figurer, som nämnda Erika.
Det andra som rör svårigheten med det anspråkslösa handlar om att inte reflektera över den plats som intas. För du tar plats när du skriver, och det allra minsta kravet är att du då försöker sätta någonting på spel, skära igenom någonting. Per Lindbergs dikter brister i den sortens koncentration. Det finns undantag, några få bra dikter i samlingen sticker ut, som ”Det är en fågel” och ”Truppen”. Gemensamt för dessa dikter är att de faktiskt är enklare än de andra, utan metaforer eller bundna former. Det är i stället en laddad scen som fokuseras, i den senare dikten några främlingar med blanka kläder och stylade frisyrer som kommit till ön och som diktjaget funderar över: ”Ska de vara försäljare? tänkte jag. /Här finns ju inget att sälja./Inga varor, ingen marknadsplats./ Sedan fick jag veta att de ska vara bilder,/ och att man då kommer att möta dem en och en/ på kvällar och nätter efter att det blivit mörkt.” Om hela diktsamlingen sett ut så hade det enkla och anspråkslösa haft bäring.