Konstnärskap och galenskap

Sambandet mellan diktande och paranormala sinnestillstånd är en gammal tanke. Sokrates menade att skalderna skapade sina verk i ett slags trance, med tillägget att när inspirationsruset väl var överståndet var de inte klokare än andra människor utan snarare tvärtom.
Föreställningen om det Ovidius kallar den "heliga eld som när poeternas bröst" fick fart under romantiken då man också gick ett steg längre och relaterade den konstnärliga skaparkraften till ren sinnessjukdom. Hölderlin och Hoffmann i Tyskland och Almqvist här hemma är goda exempel, men paradfallet är fransmannen Gérard de Nerval i vars liv skapande perioder växlade med vistelser på hospital.

Sambandet framträder tydligare inom målarkonsten: van Gogh, Carl Fredrik Hill och Erland Cullberg är kända exempel. En viktig skillnad mellan poeter och målare är att de senare kan producera fullgoda verk även under akuta sjukdomsperioder. Förlusten av verklighetsanknytning kan för dem bli en tillgång genom att det inre bildflödet släpps lös och även paranoiska vanföreställningar ges stor uttryckskraft. Flödet av ord från en psykotisk poet tenderar däremot att bli platt, som vissa av Tegnérs och Frödings sena dikter visar. Förmodligen har denna olikhet neurologisk grund, något som dock är outforskat.
Anledningen till dessa reflexioner är ett urval av Nervals skrifter som nyligen utkommit i svensk översättning av Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets. De har valt ut kortare stycken ur Nervals hela produktion och så långt möjligt överfört dem till svenska. I flera av sina sonetter, som är kända för att föregripa surrealismen, kläs ett ibland intill obegriplighet dunkelt innehåll i en starkt suggestiv form som är svår att härma på ett annat språk. Lättast tillgänglig är kanske den berömda sonetten Gyllene verser, där den mer prosaiske Klemets haft oturen att konkurrera med en mästare som Ekelöf. Så här låter andra strofen i respektive tolkning, med Klemets först:
Ett kärleksmysterium vilar i metallens gläns, [sic!]
Var blomma är en själ, given åt Naturen.
Betänk, det finns en verksam ande i djuren:
"Allt känner!" Och allt påverkar din existens.

Och Ekelöf:
I varje väsen har en ande vakten,
var blomma är en själ som skänkts åt världen,
metallen gömmer djupa kärleksvärden:
Allt känner! I din själ har allting makten.

Nerval ger här koncist uttryck för såväl romantikens allbesjälningslära som gammal esoterisk visdom: "gyllene" i titeln anspelar på alkemin som fascinerade Nerval. Inte för intet slog han som ung igenom med en tolkning av Goethes Faust.

De gyllene verserna kom till 1845 under en frisk period men tio år senare hade Nerval hunnit med flera vändor på hospital, bland annat doktor Emile Blanches klinik - där för övrigt Hill senare skulle hamna när han sjukdom bröt ut. Vid det laget hade Nervals gamla, på avstånd älskade och sedan länge döda flamma, en medioker operettsångerska, i hans inre värld förvandlats till en syntes av moder, älskarinna, sångmö och räddande ängel.
Som titel på sitt sista verk valde han det namn han i sina drömmar givit henne: Aurelia (Klemets översättning tävlar här med Sigfrid Lindströms från 1953). Namnet Aurelia hämtade Nerval från Hoffmanns roman Djävulselexiret, och dess dubbelgångarmotiv går också igen hos honom. Berättelsen bygger på upplevelser från flera tidigare sjukdomsperioder som här gestaltas på ett samtidigt torrt sakligt och fantastiskt sätt. Ibland hettar det till, men alltför ofta förlorar sig texten i ren tankesörja:
På toppen av ett blånande berg spirar en liten blomma: Förgätmigej. Ve dig, Nordens gud - som med ett hammarslag krossade det heliga bordet, tillverkat av de sju ädlaste metallerna, ty du kunde inte krossa Den rosenröda pärlan som låg på det. Den studsade under järnet - och nu har vi beväpnat oss för dess skull. . . Hosianna! . . . Emellertid har Kristi förlåtelse uttalats också för dig! Var alltså välsignad även du, jätten Tor - den mäktigaste av Odens söner!
Så kan det låta sida upp och sida ner. Kort efter avslutandet av Aurelia tog Nerval sitt liv, sannolikt i tron att ha berövats välsignelsen och således vara dömd till evig förtappelse - en tro alltför hemsk för att kunna gestaltas ens i den mest försurrealistiska dikt.

Konstnärskap och galenskap

Ett urval av Gérard de Nervals skrifter har just utkommit i svensk översättning, konstaterar Staffan Bergsten.