Konstnären som excentriskt original

Konstnären som udda, gärna oförstått geni, annorlunda än oss andra och därmed lätt exotisk; så har den romantiska konstnärsmyten sett ut i decennier. Då och då dyker han fortfarande upp i sammanhang där man kanske inte hade väntat sig ensådan schablonbild, senast i Marianne Fredrikssons höstbok Älskade barn. Men att två unga konstintresserade och konstutbildade män, Markus Dencker och Thron Ullberg, skulle göra en bok tillsammans där just denna förlegade syn på konstnären ligger som en bordunstämma under text och bild var minst sagt oväntat.Tveksamma etiketterNär Dencker och Ullberg tar sig före uppgiften att skildra möten med "konstnärer med karakteristiska personligheter, säregna sätt att tänka eller som levt ovanliga liv" är deras syfte alldeles säkert gott men genant oskuldsfullt. Och när de ger sin bok titeln Egenart och därtill beskriver sina intervjuoffer genom etiketteringar som Outsidern, Pippi Långstrump och Narcissus har de gått rakt i fällan. Att en tillfrågad gallerist inte ville medverka i projektet och kallade det "larvigt" är inte särskilt svårt att förstå. Det kan finnas skäl att ifrågasätta syftet med en bok som bygger på ett sådant koncept.Att man dessutom räknar med att inhösta beröm för att man — trots sin ungdom — intresserar sig för konstnärer som nått mer mogen ålder är bara genant och dumt. De intervjuade konstnärerna står på alldeles egna ben unga genierseventuella uppskattning förutan.Resultatet av de båda vännernas ansträngningar — boken Egenart — är emellertid en mycket vacker och mycket välskriven produkt, en sådan konstbok som sätter personen före verket, en skrift fylld av originella och estetiskt mycket tilltalande bilder och det som brukar kallas en rad "bra texter". Uppsalabon Markus Dencker är tveklöst en god skribent och Thron Ullberg en dito fotograf.Felet med deras sätt att skildra "automatisten" Erland Cullberg, "Sisyfos" Lars Vilks, "Pippi Långstrump" Channa Bankier eller "outsidern" Margareta Renberg är just denna tendens till etikettering och detta i grunden kränkande sätt att söka det udda och egenartade. När Dencker får Paul McCartys galne clown i tankarna när han möter Erland Cullberg är det både osmakligt och okunnigt. Vad McCarthy driver med och raljerar över är ju slentrianbilden, just den myt om den galne konstnären som präglar den här boken.Texterna är alltså väl formulerade men innehållet huvudsakligen trivialt. Vilket intresse har det att veta att Channa Bankier hade migrän när paret Dencker—Ullberg besökte henne eller att Margareta Renberg har försonat sig med sina "för stora" bröst? Och vad tillför fotografier av Bankier med tummen i mun eller Vilks med hammaren på näsan bilden av några intressanta svenska konstnärskap? Effektsökeri och förtjusning i de egna orden och idéerna skämmer.Ingen konstbokLängst bak i boken presenteras ett verk av var och en av de sammanlagt nio konstnärer som är föremål för bokens intervjuer och porträtt. Egenart är således inte en konstbok, knappast heller en konstnärsbok. Mest verkarden vara resultatet av två vänners brainstorming och som sådan är dess intresse för läsaren begränsat. Synd på ett så gott utgångsläge — de intervjuade konstnärerna hör ju utan tvekan till de mest intressanta.