Konstnär och kär - men kvinna

Den norska författaren Sigrid Undsets genombrottsroman Jenny, i dag nästan bortglömd men nu återutgiven, gav impuls till vad vi i dag känner som chicklit: en litteratur om den moderna storstadskvinnans vardag. En tidig svensk pionjär inom genren var Tekla Vinge, pseudonym för Mila Hallman. Under 1910-talet skrev hon framgångsrikt om den självförsörjande - och självständiga - stockholmskans vardag såväl som fest. Möjligen var det från Undsets romanhjältinna Jenny Winge, Hallman hämtade sin pseudonym. Jenny, titelpersonen i romanen från 1911, är nämligen just en sådan där frigjord, ny kvinna som börjar ta plats i samhället åren efter sekelskiftet nittonhundra. På många sätt banade Undset vägen för de mer feministiskt profilerade författarna, åtminstone i Skandinavien. Gång efter annan ser vi Jennys systrar dyka upp i litteraturen. Vi möter dem i Marika Stiernstedts Gena och i Elin Wägners Pennskaftet. Att Undset senare skulle driva de svenska kvinnosakskvinnorna till vanvett med sina uttalanden om att norska författarinnor minsann var husliga och tyckte om att laga mat är en annan historia.

Det är Brombergs bokförlag som nu ger ut Jenny på nytt. Initiativet är berömvärt, men med tanke på den stiliga utgåvan borde man ha kostat på sig en fräschare översättning. Sigrid Elmblads från 1920 gör inte riktigt bokens moderna tematik rättvisa.
Jenny Winge är en ung norska med artistdrömmar. Hon har lämnat barndomslandet bakom sig och sökt sig till Rom, som vid tiden för handlingen var en stor konstnärsmetropol. Här umgås hon med likasinnade i det skandinaviska konstnärskollektivet. Tillsammans med den naiva Fransiska och den ömsinta Gunnar Heggen lever hon det utsvävande bohemliv som förvägrats henne på hemmaplan. Framtiden ser till en början ljus ut. Jenny har talang och en strikt disciplin.

Så drabbas hon av Kärleken. Först i form av en försagd akademiker, Helge Gram. Sedan av dennes far. Förälskelsen är berusande. Jenny, som lämnat Italien och åter befinner sig i Norge, ger upp sina ambitioner. Herr Gram senior har dock problem med att ta ut skilsmässa. Tiden går. Den gravida Jenny flyttar till Tyskland, där hon i hemlighet föder en pojke som strax dör.
Ja, förvecklingarna är många och kasten tvära. Det är inte alltid lätt att få syn på Jenny i den snåriga handlingen, än mindre att förstå hennes bevekelsegrunder. Slutet är förbryllande. Uppgiven, och förbi av sorg skär Jenny upp pulsådern. Undset tar alltså livet av sin Nya kvinna. Men varför? Kanske vill hon säga att kärlek och konstnärskap är omöjliga kombinationer, åtminstone om man tillhör det andra könet. För då Jenny sätter kärleken framför konsten går hon också själv förlorad. Romanens sensmoral blir därmed alltigenom dyster. Endast i Gunnar Heggens gestalt anar man en förhoppning. Hans kärlek till Jenny är villkorslös. Genom att dessutom bekräfta henne som jämbördig är han en man värdig den nya kvinnan.

Trots kompositoriska svagheter, boken innehåller också sådant som skall komma att bli Undsets signum. Framför allt fantastiska miljöbeskrivningar, men även detta att Jennys problem lyfts upp till en allmängiltig nivå. Å andra sidan är det just utforskandet av den kvinnliga kärlekens självförbrännande karaktär som i första hand motiverar nyutgivningen. Som roman har verket nämligen uppenbara brister. Det märks att Jenny är en tidig produktion. Texten är ojämn. Exempelvis dröjer det länge innan Jenny, hjältinna och tillika titelfigur, presenteras. Inledningen är vidare en upprepning av så många andra romaner från samma tid: den unge mannens möte med staden. Sålunda är det med Helge Grams ögon vi får se det storslagna Rom. Förvånande, men framför allt synd eftersom en skildring av en kvinnas urbana erfarenhet hade varit mer banbrytande.

Inledningen får dock sin förklaring i Undsets biografi. Förebilden för Helge Gram är förstås Undsets egen far, Ingvald, som ständigt lär ha berättat för dottern om den eviga staden.
Jenny har just ofta lästs självbiografiskt. Att beröringspunkterna mellan den unga Undset och Jenny är flera bekräftas också av Sigrun Slapgard i en nyutgiven biografi om författaren, Diktardrottningen. Uppbrottet från Norge, konstnärsprojektet, längtan efter förnyelse, saknaden efter en älskad far och den omvälvande relationen med en äldre, gift man. Allt visar sig vara ingredienser i Undsets eget liv. Kanske till och med det utomäktenskapliga barnet. Men om detta nämner Slapgard ingenting. Hon skriver själv att hon inte vill syssla med ryktesspridning.
Den rikt illustrerade och över sju hundra sidor omfångsrika biografin är magistral. Sällan eller aldrig har Undset presenterats i en sådan helfigur. Här blir det tydligt hur extraordinär Undset var, både som författare och kvinna i början av förra seklet.

I likhet med många andra biografer ligger Slapgard dessvärre nära sitt studieobjekt. Tonen blir emellanåt lite väl känslosam. Jag ser inget problem med att blanda fakta med fiktion, men jag vill veta exakt var gränsen går. I synnerhet när det gäller biografier. Slapgards skönlitterära ambitioner är dock inte enbart av ondo, då de lättar upp ett annars tungrott biografiskt material och gör läsningen njutbar. Levnadsteckningen, elegant och medryckande, gör på det hela taget Norges stora diktardrottning rättvisa.

Konstnär och kär - men kvinna

Sigrid Undsets genombrottsroman Jenny ges nu ut på nytt. Alexandra Borg läser en banbrytande skildring av den Nya kvinnan. Men som roman har den uppenbara brister.