Konstkatalogen som självständigt verk

Utställningskatalogen har på senare år alltmer kommit att betraktas som en integrerad del av den fysiska exponeringen av konstverk i museer och konsthallar. Från att i huvudsak ha fungerat som en handledning och guide i själva utställningen har den fått en delvis annan funktion som dokumenterande sammanfattning av den inte sällan redan avslutade utställningen.

I vissa fall går konstnären eller curatorn längre än så och ser katalogen som ett konstverk i sig, helt i paritet med de objekt som utgör den fysiska utställningen. Därav följer ofta en annan form än den man vant sig vid att en traditionell vägledning i katalogform ska ha. Katalogen behöver inte ens vara i bokform; precis som de övriga konstobjekten i ett koncept som har med samtidskonstens gränsöverskridande karaktär att göra kan katalogen anta snart sagt vilken form som helst. Är den utställning till vilken den är relaterad dessutom av det processinriktade slaget är friheten närmast en självklarhet.

I ovanligt hög grad föll sig detta naturligt när den tyske konstnären Michael Beutler var artist in Residence på Bonniers konsthall i Stockholm och i nära samarbete med konsthallens personal och en grupp konststuderande byggde sin utställning Kottgubbar och Memphis pipeline våren 2008.
Med material som tetrapakpapp, stålvajrar, plastfilm, pinnar, aluminiumfolie och liknande, skapade Beutler en installation som tog hela konsthallen i anspråk och som visades med varierande fokus på de olika delarna under utställningsperioden.

En viktig del av utställningen var också de av konstnären själv tillverkade verktyg och maskiner som användes vid montering och installation, liksom de skriftliga manualer efter vilka medhjälparna hade att arbeta med nya fokuseringar sedan konstnären själv lämnat utställningen efter vernissagen.
Alla dessa delar är naturligt integrerade i den nu publicerade katalogen, inklusive ett rikt dokumenterande bildmaterial från utställningen. En inledande essä av konsthallschefen Sara Arrhenius och en intervju med konstnären ingår också i katalogen, som genom sin utformning blivit en naturlig förlängning av den fysiska utställningen.
I praktiken fungerar katalogen därför både som ett dokument över en ovanligt vital och fantasirik utställning och som en manifestation och förlängning av denna, nu i katalogform.

Svårare är det att förstå tanken med den katalog som på liknande sätt producerats som en del av den stora utställningen Spirande vita nätter, där kinesisk samtidskonst ställdes ut i Bonniers konsthall hösten 2008. Det var en utställning som spände över ett vitt fält såväl motiviskt som tekniskt, ett panorama från bondbyn till Second Life. Men där Beutlers katalog blivit en tillgänglig och dokumenterande produkt, är katalogen till Spirande vita nätter en svårtillgänglig, överdrivet designad trycksak vars välskrivna och intressanta texter och välvalda bilder bara med stor möda kan avnjutas.
Att bläddra sig fram i en horisontellt tredelad katalog där formen tycks kräva ett helt omotiverat egenvärde väcker mest irritation.

Med all respekt för konstnärernas och utställningsarrangörernas vilja att skapa en katalog som kan fungera som ett självständigt konstverk måste slutomdömet om denna pretentiösa produkt bli negativt. Och för dem som aldrig hann se Spirande vita nätter torde den här katalogen knappast ge någon rättvis bild av en utställning som hade varit värd ett bättre öde.

Konstkatalogen som självständigt verk

Cristina Karlstam har granskat två av Bonniers konsthalls konstkataloger som fungerat som integrerade delar av utställningarna.