Konspiration på högsta politiska nivå, chiffrerade budskap och höga herrar som agerar under falskt namn. Det låter som receptet till en deckare à la Da Vinci-koden. I själva verket är detta ingredienser i pseudovetenskapliga teorier som varit i svang under 250 år. Vad saken gäller är de verk som tillskrivs William Shakespeare, det vill säga närmare 40 dramer samt ett antal längre och kortare dikter. Kan den enkle borgarsonen från Stratford verkligen vara upphovsman till alla dessa mästerverk eller är det en helt annan person som döljer sig bakom hans namn? Det har blivit en het stridsfråga bland både fackfolk och lekmän och avsätter än idag en strid ström skrifter.
Det kräver en stor portion lärdom, skarpsinne och sunt förnuft för att komma till rätta med alla de galenskaper som framförts. En som besitter dessa avundsvärda egenskaper och därtill är en god stilist heter James Shapiro, professor vid Columbiauniversitetet i New York och expert på Shakespeare.
Undertiteln på den bok han nyligen gett ut är enkel nog: Who Wrote Shakespeare? Vem skrev Shakespeare? Huvudtiteln är mer finurlig: Contested Will. På ett plan betyder orden ”ifrågasatt testamente”, men Will är också en kortform för Shakespeares förnamn William. Det är både hans person och hans arv, det vill säga de litterära verken, som ifrågasätts.
Det hela började när en viss Mr Ireland på 1709-talet slog den lärda världen med häpnad då han presenterade sitt fynd: en hel bunt brev och andra dokument från Shakespeares tid med direkt relevans för hans liv och verk. Snart nog visade sig dokumenten vara skickliga förfalskningar tillkomna i sensationssyfte. Men ifrågasättandet av Barden från Stratford eller Svanen från Avon, som han omväxlande kallas, hade bara börjat.
För att hoppa över alla de mer eller mindre fantastiska teorier som lanserades under de följande hundra åren, inklusive Sigmund Freuds famösa psykoanalys av Hamlet, kan vi gå till 1920 då John Thomas Looney gav ut sin bok Shakespeare Identified. Där ”avslöjas” att den verklige författaren till alla mästerverken var Shakespeares samtida Edward de Vere, Earl av Oxford och en av rikets förnämsta herrar. En av de många svårigheterna med denna teori är att earlen avled alldeles i början av 1600-talet, flera år före premiärerna på flera av Shakespeares senare dramer, vilket bortförklaras så att hans efterlevande låg på pjäsmanuskripten och släppte ut dem ett efter ett.
Oxfordskolan, som denna teori kallas, har alltjämt många anhängare.
Här i Sverige utkom så sent som 2006 en drygt 800-sidig volym av paret Gösta Friberg och Helena Brodin med titeln Täcknamn Shakespeare: Edward de Veres hemliga liv. Denna liksom andra liknande teorier smulas omsorgsfullt sönder av Shapiro.
I den mån det inte rör sig om medvetna falsarier bygger de på ofullständiga kunskaper om bland annat ekonomiska och personella förhållanden vid den tidens teatrar i London, övertolkningar och missförstånd av fragmentariska samtida notiser och inte minst okunnighet om hur man såg på den litterära skapelseprocessen.
Oxfordskolans läsning av dramerna bygger på antagandet att den tidens författare använde sitt privata liv som råmaterial för fiktiva verk. Det är som Shapiro framhåller en långt senare metod, främmande för renässansens retoriskt skolade diktare.
I den mån man kan urskilja självbiografiskt stoff är det tillrättalagt och kombinerat med traditionellt gods. Shakespeare övertog praktiskt taget alla sina dramatiska intriger från äldre litteratur.
Shapiro visar också hur de mer eller mindre fantastiska teorierna speglar 1800-talets olika läsarter där psykologisk-biografisk metod omväxlar med textkritisk. Liksom tidens radikala teologer ifrågasatte evangeliernas bild av den historiske Jesus och de klassiska filologerna smulade sönder Homeros så var det fritt fram att ge sig på Shakespeare.
På en punkt gör Shapiro vissa medgivanden. Det gäller Shakespeares samarbete med andra dramatiker. Detaljerat textstudium med analys av ordfrekvens och satsbyggnad har övertygande visat att flera kockar bidragit vid tillkomsten av ett antal, särskilt sena dramer. Ibland gällde det att snabbt få fram manus till en ny pjäs och då hann en enda författare inte med allt.
Dessbättre håller gamle Will stånd mot vilka tolkningstokigheter som helst – det bevisas även av de ibland långsökta experiment som dagens regissörer kan tillåta sig, till exempel då de förvandlar den moriske generalen Othello till kvinna.
Ingen vettig person kan betvivla att Shakespeare i allt väsentligt är upphovsman till de verk som går under hans namn, bara förundras över att en enda människa kan skapa ett så rikt livsverk.