Konsekventa dikter med utvecklad idé

Det finns en återkommande skörhet i dikterna i Stockholmkonstnären Kerro Holmbergs tredje diktsamling. Hon skriver "Att vara människa är någonting förfärligt". Närmare beskrivet är komplikationen: "Jag har gått av/och söker läkarhjälp/för mitt kroniska skelett". Det är alltså ett lätt paradoxalt sätt att förhålla sig till sin skörhet.Hos Holmberg tar skörheten inte ett känslopåverkande uttryck. Bilderna av den är istället betraktande och lätt resonerande. Det är slående när hon t ex skriver "Åter offrar jag kärleken för konsten". Jag läser det som att kärleken står för passion och konsten för eftertänksamhet och noggrann planering.Holmbergs stil skulle kunna sammanfattas i ordet distans. Hon samlar ofta ihop texten i längre okomplicerade bilder. Det kan handla om att vara människa, närmare bestämt kvinna — men i det har hon inte använt sig av enkel kategorisering utan frågar: "ÄR JAG HAN". När jaget sen vill ha lite lugn och ro skriver Holmberg: "Din kära befinner sig på reparation, väljer / att blockera dina bilaterala sändningar". Detta lugn är dubbelt: här finns ett fysiskt avstånd och dessutom ett språkligt som håller känslorna i schack.Detta kontrollerade uttryck bygger upp en sval grundtemperatur i vilken poeten får en stor rörelsefrihet. Här kan hon tillåta sig att balansera på randen till det slitna, banala och vardagliga utan att riskera att tippa över i högmod och abstrakt kategoriserande smärta.Verkligt intressant är att en lätt osäkerhet i ord och form överbyggs av ett säkert uttryck — helt enkelt konstnärens tydliga, konsekventa och väl utvecklade idé om diktens ärende. Att läsa sådan dikt känns meningsfullt och äkta.