I Camilla Hammarströms nya diktsamling står materialet och materialiteten i centrum. Det kan tyckas som ett något belastat poetiskt begrepp att utforska, men Hammarströms undersökning fängslar mig, särskilt den första sviten, som har samma titel som boken. Där rör sig ett du i en tunnel, där material ska grävas fram. Som källor i undersökningen har Hammarström använt såväl en faktabok om tunnlar, som försokratiska tankar om materia för att orientera sig.
Ett du letar efter lämpliga material, hårda stenarter, och gräver sig samtidigt genom jord och sten och tycks både skapa och upptäcka tunneln i en och samma akt. I tunneln tycks de hårda bergarterna, och all annan materia, vara svåråtkomlig, den trängs med bilder, drömmar och beter sig till slut oförutsägbart, ja, rent av opålitligt: ”Tingen är på en gång små och stora. I mörkret där delarna utgör den omslutande stenen.” Människans kropp brottas konkret med jordens mjuka och hårda material, exploaterar och förundras i en och samma akt.
I den andra sviten, ”Dagarna”, följer vi också ett du, men ett som befinner sig i en vardag, där spår från tunneln återkommer, framförallt genom bilderna, som här är ett bärande element. En död gestalt i en poplinkappa återkommer. Det är seendet som är i fokus, och dikten kommenterar givetvis också detta: ”Det försåtliga hos synintrycken. Gestalter med motljusets korona omkring sig. Knappt igenkännbara.” Hela sviten tycks röra sig i ett slags historiserad drömsk verklighet, där en gestalt blickar tillbaka på ursprung och död. Upplevelsen av diktsviten blir att röra sig genom valv, fast utan tunnelns vägar omkring sig. Som om dikten ville visa själva utrymmet i en tunnel, dess rymd. I den avslutande sviten, ”Atomer”, gestaltas atomen i korta kluvna dikter, som består av både svart och grå text – på detta sätt görs vår tids uppfattning om atomen som delbar sig synlig.
Det finns en rörelse genom boken, från materialiteten i grävandet, representerad av handen, genom valven, representerad av synen, och till de minsta partiklarna, det delbart odelbara, som bildgörs konkret i dikter delade i svart och grå text. Allt detta tillsammans är material som behövs för en tunnel. Som helhet fungerar det väl och känns genomtänkt, även om den starkaste sviten i mitt tycke är den första. I Hammarströms dikt blir material samtidigt konkret, oåtkomligt och drömmande. Jag önskar alla poesiläsare en färd genom ”Tunnlar” för ett vidgat seende på material och materialitet.