Lisa Bjurwald är en av Sveriges mest kunniga journalister när det handlar om högerextremism i Europa. Hon har en skarp blick och ett smittande engagemang. Hennes nya bok, Skrivbordskrigarna, landar rätt i vinterns yrvakna och upphetsade debatt om hot och hat på nätet.
Bjurwald ställer många angelägna frågor och det är förtjänsten med Skrivbordskrigarna. Tyvärr är den för snabbt skriven och rätt illa strukturerad, men som debattinlägg har den redan gjort tjänst. Alla snackar om hatet - men vad ska vi göra åt det?
Lisa Bjurwald ger exempel på hur olika högerextrema grupper, främlingsfientliga partier, högerpopulister, islamofober och kontra-jihadister är aktiva på nätet. Både på egna, ofta proffsiga sajter och hemsidor och som fria debattörer på andras sajter och i tidningarnas kommentarfält. Hennes viktigaste tes är att ”toleransen för rasism ökat i och med att internet och särskilt sociala medier fört in extrema åsikter i mainstreamen”. Gruppdynamiken och det laglösa klimatet får användare att gå allt längre, och vår okänslighet ökar, för grovt språk, hot, sexism och rasism.
Men är vi avtrubbade? Just vinterns debatt om hatet, inte minst mot kvinnor, där Åsa Linderborg, Katarina Mazetti, Katrine Kielos och andra har vittnat vältaligt, visar ju på motsatsen. Många har tvärtom fått nog.
Lisa Bjurwald snuddar vid fler brännande frågor i tiden. Bland annat kritiserar hon sociala medier-kramare och nätfans för att ha varit för blåögda inför nätets mörka sidor. Den arabiska våren må ha varit en nätrevolution, men det ska mer till än ett Twitterflöde för att åstadkomma politisk förändring. Sanningen är att ett teknikskifte förstås kan tjäna både demokrati och diktatur, frihet och förtryck. En droppe skepsis i entusiasmen skämmer aldrig.
Hon är också besk när hon visar hur högerextrema och nätlibertarianska röster kan uttrycka sig ganska likartat om ”gammelmedias” monopol, men hatarna går längre i Orwellskt nyspråk och jämför TT och public service med Goebbels propaganda... ”Kopplingen mellan totalitära ideologier och mainstreammedier är bisarr, men mycket vanligt förekommande bland de främlingsfientliga skrivbordskrigarna”, skriver Lisa Bjurwald.
I deras ögon är det snarast ett axiom att svenska medier mörkar sanningen om ”invandringen”.
I en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet mätte man reaktioner på följande påstående: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.” 23 procent höll med, och 41 procent höll delvis med. Bara 16 procent ansåg att påståendet var fel.
Men påståendet ger en skev bild av verkligheten, menar Lisa Bjurwald. Såväl svensk som utländsk forskning visar i stället att invandrare och muslimer ofta porträtteras negativt och stereotypt i medierna.
Detta är något för både klassiska medier och nätaktörer att lägga på minnet. Men i detta sammanhang måste man också påminna sig en annan SOM-undersökning som visar att svenskarnas tolerans mot invandring och flyktingar successivt ökat sedan åttiotalet. Sverigedemokraterna växer, men toleransen ökar också - det är en paradox i tiden.
Mer intrikat är att intoleransen kan ha så olika skepnader. Den är inte alltid beväpnad med järnrör, utan trivs i bättre salonger också. Lisa Bjurwald påpekar att "många väljer att se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till den islamofoba idévärlden." Tyvärr har hon rätt. Det händer allt oftare att oreflekterade islamofoba idéer sipprar in i liberal eller feministisk kritik. Vissa av Humanisternas religionsjägare och Lars Vilks konstprojekt har haft svårt med den rågången.
Bjurwald frågar varför det svenska rättsväsendets hållning är så ljum; varför vi tillåter saker på nätet som vi aldrig skulle acceptera i den ”fysiska världen”?
Ett svar ger hon själv, efter att ha suttit av rättegången i Oslo, mot Anders Bering Breivik: juristerna är beklämmande okunniga och naiva vad beträffar högerextremismen på nätet. Det har hon säkert rätt i.
Dessutom är det svårt att lagsöka anonyma röster på amerikanska servrar, som inte släpper in skandinaviska åklagare. Ett gott svar, men inte tillräckligt. Det går att söka avsändare - fråga FRA - om man vill. Men det är förstås en resursfråga. En tanke: så länge polisens uppklarningsprocent vid hot, hat och misshandel i verkliga livet är så låg, kommer allmänheten då att applådera att mer resurser läggs på näthatet? Troligen inte.
Bjurwald uppger själv att ett tänkbart skäl till den svenska polisens ointresse är ”vårt unika och nästan fundamentalistiska skydd för yttrandefriheten”.
Jag måste erkänna att jag inte gillar hennes ordval, som väl får skrivas på stresskontot. Det finns tillräckligt många attacker mot yttrandefriheten, även i Sverige, för att vi bör vårda den och våra gamla, liberala tryckfrihetslagar. Och goda skäl att hushålla med begreppet ”fundamentalism”.
Inte heller Lisa Bjurwald förespråkar censur, utan manar oss alla att ta debatten med hatets härolder. Vilka är de egentligen, hur många är de och vad vill de? Både forskare och journalister måste hjälpa oss med mer fakta på denna punkt. Kanske en del av trollen spricker i solen, det verkar faktiskt så.
Till sist en påminnelse: skrivbordskrigarna själva är ingen nätprodukt. De har alla sina rötter i fysisk jord. När ungdomsarbetslösheten i Europa stadigt ökar, och hotar att permanentas på höga nivåer, då har vi problem. Men det är inte främst av polisiär art, utan politisk.