”All poesi handlar om att det är kul att vara kär och tråkigt att vara död”, brukade en av mina litteraturdocenter säga. Karl Ove Knausgård skriver inte poesi och i hans prosa är det definitivt inte alltid roligt att vara kär; ändå har jag det där sanningsenliga skämtet ringande i öronen under stora delar av läsningen av den likaledes gigantiska avslutande delen av Min kamp. Det är en fråga om känslornas offensiv in i strålkastarskenet.
För, om det är något som Knausgård mer än annat gör i sitt mastodontverk, så är det att skriva fram en känslans estetik. Känslorna är grunden för all varseblivning i Min kamp, oavsett om det gäller hur romanernas Karl Ove närmar sig konst och litteratur, sina barn, sin fru eller sina kritiker. I den meningen är Knausgård också i hög grad poet – om man godkänner antagandet att poesin är de stora känslornas genre – trots att hans prosa är så saklig och direkt som det bara går. Han tinar kyckling och tömmer dasstunnor, rafsar fram fiskpinnar och försöker matcha barnstrumpor i ett slags vardagsrealism som är i total avsaknad av avancerade metaforer och stora lyriska gester. Ändå är det de – de stora känslorna – som hela tiden dunkar mot rälsen i hans framfart. Världen kan endast förstås genom dem: ”Hjärtat argumenterar inte. Det är det hjärnan som gör. Och om det var något jag hade lärt mig om livet så var det att hjärtat var allt, hjärnan ingenting.”
Vill man välja ett enda raster genom vilket Min kamp kan läsas, så är just detta rätt så lämpligt. Mot hjärtat har förnuftet mycket lite att sätta emot, och om Knausgårds sex romaner och tusentals boksidor har haft sina tillfällen då de talat emot all logik och moral, så har de i alla hänseenden varit känslorna lojala. Det går förstås att diskutera huruvida det är rätt eller fel att lämna ut sina familjemedlemmar bara för att man råkar vara exemplariskt skicklig på att gestalta sina känsloerfarenheter ändå, men här finns trots allt en konsekvens som får det att kännas sant. Sant på det sättet att det svarar mot verkligheten? Det vet vi inte. Men, uppriktigt.
När jag skrev om del fyra – romansvitens i mitt tycke svagaste del, något som även Knausgård poängterar i 6:an – var det med en övertygelse om att helheten till sist skulle förlåta det de enskilda delarna inte riktigt kunde leva upp till. Och det gör den. Den leda vid ämnet Knausgård och hans megalomana projekt som uppstått när den litterära offentligheten mättats med hans namn tusen gånger om, är som bortblåst vid denna sjätte del. Visst, 1119 sidor är för långt, för att inte tala om den 400-sidiga essä om Hitler och om poesi som är insprängd mitt i boken (ingen behöver ha dåligt samvete om den hoppas över, trots att den bitvis är intressant), men i allt väsentligt så är denna bok en utmärkt fullbordan av ett betydelsefullt verk.
Knausgårds originalitet brukar associeras med romanprojektets storlek eller med dess absoluta sanningsanspråk, ”ingen har gjort det här tidigare” och så vidare. Och det är ohjälpligt fascinerande att få krypa in i någons liv, så tätt och nära att man glömmer att det är gestaltat, det måste erkännas. Liksom att den tomhet som uppstår när sista sidan är vänd, är en känsla av att bli utestängd från en värld och från människor man lärt känna. Jaha, får jag inte veta hur det går för barnen och Linda framöver nu? Får jag inte veta vart de ska åka på semester eller om de kommer att stanna i huset på Österlen? Ett litet förfördelat och portförbjudet barn inuti mig stampar frustrerat i gruset.
Men det är inte det ömtåligt privata eller det självpåtagna vansinnet att mangla ut tusen och åter tusen sidor om sitt eget liv, som utgör Knausgårds unicitet. Det är hans stilistik, hans precisa prosa och hans förmåga att väva ihop dessa enorma mängder text till formfulländning. Livet spretar utav bara helvete, men texten gör det inte.
Var och en hittar förmodligen det i Min kamp som talar allra starkast till dem, en av det autentiska berättandets styrkor är att igenkänning är möjlig även när det egna livet ligger långt ifrån det lästa. Knausgårds tankar och känslor kring föräldraskapet hör till de områden där jag tycker han är som bäst, liksom det han skriver om konstens och litteraturens villkor och förmågor. Och när han skriver om romanens särskilda kraft beskriver han samtidigt styrkan med sitt eget verk: ”Romanen är platsen där det som annars inte kan tänkas, kan tänkas, och där den verklighet vi befinner oss i, som ibland strider så totalt mot den verklighet vi pratar om, kan lyftas fram i bilder. Världen som den är kan romanen beskriva, i motsats till världen sådan den borde vara.”
Min kamp beskriver inte en enda gång världen sådan den borde vara. Den beskriver världen som den – låt gå för att det är genom en specifikt och subjektivt levd och djupt känd erfarenhet – faktiskt är. Samtidigt som den är något så befriande otidsenligt som ett känslans herravälde över förnuftet.