Knäpp och storslagen godispåse
Daniel Sjödins nya bok Världens sista roman är knäpp och storslagen och ett gott bevis på att att romangenren lever, konstaterar Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken saknar intrig i konventionell mening, men har ändå en slags ramhandling i vilken Sjölin besöker sin Alzheimersjuka mor på det hospice där hon vårdas, och sedan gör en bilutflykt tillsammans med CJ, en barndomskamrat som han nyligen återknutit bekantskapen med. Inflikat i handlingen finns också bilder från författarens barn- och ungdom, till exempel tillbakablickar på vänskapen med CJ och hans fru Catherine och minnen från en charterresa med polarna till Ibiza 1994, samt scener från mammans gradvisa kanande ned i demensen.
Stoffet är tämligen banalt - varken triangeldramat mellan barndomsvännerna eller "förälder-åt-sin-förälder"-temat är särskilt originellt förvaltat - men det som är romanens egentliga motor är Sjölins öppenhjärtiga skildring av sin alkoholism, sina ätstörningar, sin beröringsfobi och allmänna psykopatiska och asociala tendenser, samt om de sexuella övergreppen han utsattes för som barn. Det mest chockerande avslöjandet för den som läst hans tidigare böcker, Oron bror (2002) och Personliga pronomen (2004), är dock förmodligen att han inte alls vuxit upp i Sundbyberg utan på Östermalm. Det är heller inte bara sig själv han hänger ut, porträttet av den Alzheimersjuka, alkoholiserade och döende mamman är nästan plågsamt intimt.
Det finns bara en liten hake, och det är förstås att inte ett enda ord är sant. (Får man hoppas.) Världens sista roman är i själva verket en egensinnig och halsbrytande lek med fiktionens gränser, samt ett stycke rapp samtids- och mediekritik.
Som programledare för litteraturprogrammet Babel i SVT tog Daniel Sjölin steget ut ur den finkulturella anonymiteten och blev ett välbekant ansikte, en kändis - eller "kulturprofil", som han ironiskt benämns i författarpresentationen på bokens flikar, där han för säkerhets skull även poserar i profil. Man får förmoda att det är denna transformering som åtminstone delvis legat till grund för romanen. Själva tilltaget att rycka den oskuldsfulla slöjan av den genomsympatiske, pojkaktige programledaren Daniel Sjölin och förvandla honom till alkoholist och sociopat är i sig en verkningsfull kritik av tv:s projicering av skenbilder och yta. Falskhet och imitation är för övrigt genomgående motiv i romanen. Ingenting är äkta, allt är bara härmning och förställning, hävdar berättarjaget. Och det gäller inte bara tv utan också kärleken och den "långa kopieringsprocess som är livet". Och naturligtvis litteraturen.
Romanskrivandets möjligheter och begränsningar är naturligtvis ett ämne som diskuteras i det verk som utger sig för att markera slutet på hela genren. "I världens sista roman måste fiktionen dö", konstaterar Sjölin krasst. Under de ironiska lagren i berättelsen finns ett ängsligt bultande allvar, och ytterst handlar boken om litteraturens villkor i en av dokusåpor allt mer förflackad och kändisfixerad kultur. Motivet med språkets död är synnerligen fint behandlat i berättelsen om den Alzheimersjuka mamman som allt mer febrigt, allt mer desperat, klottrar ned listor över de undflyende orden.
Till skillnad från Sjölins tidigare böcker som var abstrakta och surrealistiska till formen, är den nya boken stilistiskt stram och faktiskt förhållandevis realistisk - om man bortser från att den utgörs av fria fantasier, från början till slut. I en roman som inte bara är självbiografisk utan också förkunnar fiktionens död måste naturligtvis verkligheten göra sitt återtåg in i prosan. Tonen är därför saklig och informativ, tilltalet rakt och uppriktigt, åtminstone inledningsvis.
Snart är det emellertid som om författaren tappar kontrollen över texten, och orden börjar snurra i ett allt mer frenetiskt tempo för att slutligen slå sig lösa i satiriska, surrealistiska crescendon, fantasier om allt ifrån en skruvad aladåbmiddag på Östermalm till ett makabert matlagnings-tv-inslag med Sjölins firade SVT-kollega Tina Nordström. Klimax nås under en skogspromenad i ett poetiskt och spöklikt möte med ett borreliaskadat rådjur - och utan att man riktigt förstår hur det har gått till har fiktionen räddats och fantasin återuppstått, och språket andas och bultar som aldrig förut, i dessa skimrande prosapoetiska excesser.
Världens sista roman är knäpp och storslagen, intelligent och underhållande, och framför allt är den ett gott bevis på att romanen lever. Tack och lov.
En ny bok
Daniel Sjölin
Världens sista roman
(Norstedts)
Daniel Sjölin
Världens sista roman
(Norstedts)