Kloster och konvent i upplösning

Under Birgittaåret 2003 har i Sverige klosterväsendet observerats, både som ett försvunnet kulturarv och som ett nytt inslag i vårt religiösa liv. Vi vet att under reformationstidevarvet munkar och nunnor efter hand fick överge sin invanda tillvaro. Är vi Uppsalabor känner vi också till att biblioteket från Vadstena så småningom hamnade här. På Carolina vårdas det ännu som handskriftssamling C. Men i övrigt är nog vår kunskap om processen bristfällig.Konvent i UppsalaDärför är det nyttigt, att Martin Berntson i sin nya bok reder ut begreppen. Inrättningarna, som allmänt brukar kallas kloster, var av två slag. De äldre var knutna till cistercienserna, kartusianerna, johanniterna, birgittinerna och helgeandsorden och låg oftast på landsbygden. Berntson kallar dem räntekloster, eftersom de huvudsakligen fungerade genom avkastningen av donationer. Man kan i sammanhanget påminna sig att Lars-Arne Norborg i sin avhandling 1958 myntade begreppet "Storföretaget Vadstena kloster".De yngre inrättningarna benämndes konvent och de där aktiva bröder och systrar. Författaren kallar dem (utan någon nedlåtenhet) "tiggarkonvent". De fanns i allmänhet i städerna. Franciskanerna och dominikanerna var de viktigaste. I Uppsala fanns inget kloster men väl ett konvent, som låg öster om ån och tillhörde franciskanerna. Namnet Klostergatan vittnar ännu om dess existens. (Fråga till namnberedningen: Tänker ni nu, när ni känner till detta, döpa om den till Konventsgatan?) Antalet kloster/konvent var i Sverige-Finland vid medeltidens slut nära 50 men bara ett fåtal av dem var öppna för kvinnor.VäldokumenteratBerntson analyserar de olika stadierna av upplösningsskedet 1523—1596 noggrant och väldokumenterat som det höves en avhandlingsskrivare. Ändå är boken förvånansvärt läsbar även för icke-experter. Författaren opponerar ofta, med en viss vällust men utan att ta till storsläggan, mot sådant som tidigare "fastslagits". Exempelvis, säger han, talar ännu forskare om "rika" kloster, t ex det cisterciensiska Nydala i Småland.Därvid har man utgått, inte från ekonomiska realiteter, utan från den bedömning som ordensledningen nere på den avlägsna kontinenten ganska schablonmässigt gjort. Över huvud taget drar vi felslut om vi, inspirerade av svensk-protestantisk propaganda, tror att abbotarna smorde kråset med feta fläskstekar, som de sköljde ner med gott öl. De var lika drabbade av konjunkturnedgångar som någonsin nutida företagare och aktieinnehavare.Mycket har talats om silverkonfiskationerna från kyrkor och kloster till kronan och visst väckte de opposition. Författaren konstaterar dock att sådana vid behov förekommit i mindre skala redan under senmedeltiden. Men vad betydde reformationen för själva klost-ren/konventen och de där verksamma? Tiggarkonventen upplöstes relativt snabbt; i regel var processen avslutad i början av 1540-talet. Äldre bröder fick stanna kvar sin tid ut och de aktiva erbjöds att överta institutionen mot att de engagerade sig i kronans förvisso bristfälliga men ändå existerande "socialvård". En sådan propå till franciskanerna i Enköping finns bevarad. Men bara i något enstaka fall torde man ha accepterat erbjudandet. Husen revs hänsynslöst, eftersom Gustav Vasa behövde allt tänkbart byggnadsmaterial för sina befästningar och slott. Från slutet av 1530-talet märker man en tendens hos statsmakten att religiöst söka reformera klosterfolket, som ansågs opålitligt i upprorstider. I vissa fall fick det uppenbarligen effekt, men det är svårt att fastställa vad framstötarna betydde för den enskilde."Papism" oacceptabelVid Gustav Vasas död 1560 återstod fyra nunnekloster, nämligen Sko och Vreta (cistercienser) samt Vadstena och Nådendal (birgittiner). Det har inom forskningen debatterats vad denna reformatoriska eftersläpning kunde bero på. Berntson menar för sin del att det "inte kan uteslutas att det funnits en uppfattning att det gick att vidmakthålla ett kommunitetsväsende inom ramen för det evangeliska paradigmet".Därtill kom, säger han, att friställda munkar med sin skrivkunnighet sysselsattes i samhället, medan nunnornas kapacitet inte lika lätt kunde utnyttjas. Dessutom var påfallande många av dessa kvinnor adliga och dem behandlade man av politiska skäl inte hur som helst. I december 1595 stängdes emellertid slutligen Vadstenaklostret definitivt, även om enstaka nunnor bodde kvar ännu följande år.Hertig Karl var den ansvarige, men Berntson menar på goda grunder att drivkraften låg hos det lutherska prästerskapet. Under Johan III:s tid — han dog 1592 — hade jesuitisk närvaro förekommit innanför Vadstenas klostermurar, och sådan "papism" kunde naturligtvis inte accepteras i ett nytt och hårdnande andligt klimat.