Klokt om kärlekens dårskap

Det var på en föreläsning av den franske filosofen Derrida som Pia Tafdrup fick idén till sin första roman efter 25 år som poet. Han talade om hur franskan, till skillnad från de skandinaviska språken, inte gör någon skillnad mellan att "ge sig hän" och "offra sig"; de beskrivs båda med ordet "sacrifier".Detta blev utgångspunkten för Pia Tafdrups roman Ge sig hän, som handlar om 25-åriga Pascha som en dag får för sig att klättra över planket mellan hennes föräldrahem och det oxblodsfärgade grannhuset. Som barn undrade hon alltid vad som fanns på andra sidan, men vågade aldrig försöka ta sig över det. Men som vuxen är hon mer rädd för att leva som en "krympling": hon längtar efter att göra något oförnuftigt och oöverlagt, oavsett vad det får för konsekvenser.Pascha ramlar ned i den främmande trädgården och går på upptäcktsfärd i huset, gör i ordning en måltid och tar sig ett bad, omedveten om att hon är iakttagen. Men plötsligt står hon öga mot öga med husets ägare, Patrick. Det finns en omedelbar erotisk laddning mellan dem, och även om Pascha flyr från huset vid det första mötet återvänder hon snart. De inleder en sexuell förbindelse, som för Paschas del utvecklas till kärlek.Patrick visar sig emellertid inte vara den hon trodde, och hela hennes tillvaro vänds upp och ned när hon upptäcker att han svikit henne. Vem är egentligen mannen hon älskat? Vem har hon själv blivit i kärleken till honom? Och vad skulle hon vara utan den?Pia Tafdrup är en av Danmark mest framstående poeter. Hon har givit ut elva diktsamlingar av vilka flera kommit ut på svenska, bland annat Drottningporten för vilken hon tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1999. Hon har tidigare skrivit dramatik, men detta är hennes första roman.Ge sig hän är en tät och stundom sugande erotisk berättelse om kärlek, svek och beroende, och om hur tunn gränsen mellan hängivenhet och självutplåning kan vara. Själva passionshistorien är enkel, nästan banal, men frågorna som ställs i boken är långt ifrån okomplicerade. Alla som haft ett kärleksförhållande måste precis som Pascha någon gång ha undrat vad som är en nödvändig kompromiss och vad som i själva verket är en kränkning av den personliga friheten och integriteten.Ge sig hän är en klok, insiktsfull och naken skildring av hur kärleken flyttar gränser och får oss att acceptera sådant som vi aldrig skulle godta, utanför förälskelsens underliga sfär. När Pascha frågar sig hur det kan vara möjligt att älska någon som gör henne illa, som uppenbarligen inte förtjänar hennes kärlek, rör hon vid en av det mänskliga varats stora gåtor. Pia Tafdrup beskriver fint den svikna eller obesvarade kärlekens olösliga paradox: "Kunde jag bli förbannat rasande eller svidande ondskefull, vore det en lättnad. Eller bara erkänna att du inte var värd ansträngningen", skriver hon. "Men jag är fullkomligt hopplös, jag längtar för mycket. Gränser flyttas. Jag förstår inte varför men jag känner en ömhet för dig. Jag vill dig väl och kan inte frigöra mig från den känslan."Ge sig hän är utan tvekan en övertygande romandebut. Den föga realistiska inledningen då Pascha bryter sig in i grannhuset, ger hela boken ett lätt surrealistiskt anslag. Detta förstärks av de många drömmarna som Pia Tafdrup väver in i historien.Den drömlika stämningen till trots finns det ett episkt driv i berättelsen och den psykologiska realismen är gedigen. Pascha och Patrick är omsorgsfullt utformade karaktärer, trots att vi knappt får veta något om deras liv i övrigt, utanför kärleksrelationen. Den skugga som Tafdrup förser Patrick med känns dock något övertydlig, till exempel när hon ger honom ett otäckt ärr rakt över ansiktet, eller låter honom misshandla två rånare i Amsterdam i värsta Clockwork Orange-stil.Språkligt sett är Ge sig hän både tät och suggestiv, men ibland får man känslan av att prosakostymen varit lite stel och otymplig för poeten Tafdrup. Romanens svagaste delar är dialogen, som ofta känns både styltig och omständlig.Ge sig hän är ändå en fin roman om kärlekens dårskap som säkert de flesta kan identifiera sig med. Om inte är det kanske dags att klättra över planket till grannhuset.