Klippviks Knausgård-effekt

Kanske väntar oss en Knausgård-effekt i svensk litteratur de närmaste åren. Karl Ove Knausgårds projekt i den omsusade självbiografiska romanen Min kamp går ju ut på att göra en total dokumentation av det egna jaget i vår tid. Detta tidsdokument med utgångspunkt i det mest privata har resulterat i sex mastiga böcker som blivit en enorm publik- och kritikersuccé. Lockelsen att göra något liknande är naturligtvis stor både för en författare och ett förlag. Pengar och berömmelse finns att hämta.

En författare som gett sig i kast med projektet är Ola Klippvik som nu utkommer med andra delen i sin självbiografiska svit från Vikbolandet: Vikbodagbok II. Dagbok är kanske inte rätt ord eftersom Klippvik gör sina noteringar veckovis från september 2010 till september 2011. Han bor i Vikbolandet som är den halvö som skjuter ut i Östersjön mellan Norrköping och Söderköping.

I början av Vikbodagbok II skaffar sig Klippvik andra delen av Knausgårds romansvit Min kamp. Han börjar läsa och undrar: ”Väcker hans bedrift min avund?” Det kan man verkligen undra. Det jag saknar i Klippviks flöde av noteringar om stort och smått, händelser i vardag och omvärld är eftertanke och reflexion. Den ena noteringen staplas på den andra och allt blir ett tröttsamt rabblande utan pregnans. Eller är det så här splittrad samtidssvenskens medvetande är? Allt tas in, ingenting sorteras eller värderas. Internet och sociala medier gör att det privata blir det globala. Samtidigt stannar verkligheten på sin snabbt föränderliga yta. Den enda gång Klippvik ger sig tid att observera med eftertanke är i arbetet på gården och hans naturiakttagelser. Om gråsparvars kvitter säger han att det är en ”helt analog signalering”.

I ett sådant här projekt lurar självbespegling på var och varannan rad. Finns det någon gräns för det privata? Och vad gör det privata till god litteratur? Jag vet inte om Klippvik ställt sig de här frågorna. Om inte, så borde han ha gjort det därför att hans bok gör det. Han har väldigt bråttom med att notera allt som händer och orsaken är kanske att timglaset hela tiden rinner ut. Att det enda vi äger, tiden, är det som ständigt flyr oss. ”Time and tide wait for no man”, som engelsmännen uttrycker det. Det finns därför en ångest i driften att snabbt skriva ner händelser och intryck, ett behov att ge något slags permanens åt våra flyktiga liv. Ett annat motiv tycks vara behovet att hantera hot av olika slag: sjukdomar, klimatkatastrof, olyckor.

Klippvik citerar på ett ställe Ekelunds begrepp empraktikon, det vill säga att allt blir musik för den som har medelpunkt. Om vår enda medelpunkt jaget består av ett kaotiskt flöde av intryck då blir allt till ett brus. Klippvik kastar sig in i detta brus och bejakar det i Vikbodagbok II. Kanske är det sanningen om våra liv på 2010-talet. I så fall kommer han den sanningen väldigt nära i sin nya bok.