Klimatosmart sf på villovägar

Under en sen vinterdag 2007 hittades ett kvarglömt manuskript på Balhams tunnelbanestation i London. Titeln löd The Stone Gods och var skrivet av en viss Jeanette Winterson, prisbelönt författare och kolumnist i bland andra The Guardian och The Times. Förmodligen hade paniken på Penguin Books kontor, som snabbt spred sig när ryktet nådde förlagshuset, lättat betydligt om medarbetarna kunnat förutspå författarens reaktion. Istället för ett väl motiverat raseriutbrott insåg Winterson händelsens litterära potential, och vävde helt sonika in tunnelbaneincidenten i romanen. Verkligheten överträffade även denna gång fiktionen, och kanske ska man som läsare tacka den slarviga Penguin-anställda för att ha bidragit med det där extra lyftet som den i dagarna utgivna Stengudarna förmodligen fick.

Wintersons nya bok ansluter till en lika traditionstyngd som nästan söndertrampad litterär genre, den dystopiska "efter katastrofen"-skildringen, som i takt med de senaste årens klimatdebatt åter tycks ha fått ett uppsving. Genom en miljö tydligt inspirerad av Aldous Huxleys Brave New World och Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep (och filmversionens Blade Runner) lotsar huvudpersonen Billie läsaren genom "Centralmaktens" totalitära samhälle på planeten Orbus, ägt och styrt av det mäktiga företaget MER. På Orbus råder konsumtionsfeber och utseendeuppgradering: man "fixar" sig genetiskt till att evigt se ut som en tonåring, sköter den mänskliga reproduktionen i labb och ägnar sig åt meningslös kändisdyrkan. Och ja, bakom framtidskulisserna skymtar förstås kritiken av vår egen tid, inte så litet övertydligt och styvmoderligt framförd. Detta är synd, med tanke på kritikens odiskutabla relevans för oss nu levande människor - nyanserade karaktärer och en mer gråskalebetonad än svartvit värld kunde ha laddat Wintersons berättelse med ytterligare politiskt sprängkraft.

Nåväl, snart tar berättelsen ändå fart när Billie tillsammans med Spike, en "robo sapiens" förvillande lik Bladerunners "replikanter", får möjlighet att besöka en ny, oförstörd planet. Orbus-invånarna planerar nämligen att likt en gräshoppsvärm exploatera den orörda Planeten Blå nu när den gamla boningen körts i botten. Läsaren tas med på en resa genom tid och rum, som det brukar heta, med skillnaden att det här verkligen är just tiden och rummet som kröks runt sin egen axel. Den osäkerhet man som läsare försätts i - är Orbus verkligen framtiden eller i själva verket det förflutna, eller för den delen bara en uppdiktad sjömanshistoria berättad på ett av James Cooks skepp på 1700-talet? - skänker berättelsen driv och mening.

I grunden ställer Wintersons berättelse frågor kring mänsklighetens natur: exakt vad utgör en människa? Svaret, om något sådant nu kan utvinnas ur boken, finns i så fall i den fortlöpande diskussionen mellan Billie och den alltmer mänskliga roboten Spike, samtal som lika gärna kunde ha förts vid ett parisiskt cafébord på 1950-talet. Winterson har med Stengudarna skapat ett levande litterärt hopkok av lättsam sci-fi och finurligt berättande med ett existentialistiskt grundackord. Som samhällskritik betraktad är den däremot alltför mekanisk.

Klimatosmart sf på villovägar

Queerförfattaren Jeanette Winterson leker med science ficion-formatet. Markus Huss har läst en skruvad men ganska tunn samhällskritik.