Maria Ernestams Marionetternas döttrar handlar om den mystiska och modiga romen Mariana, och hennes lika magiska systrar som lever i en by med ett mörkt förflutet. En by där deras far blev mördad på familjens karusell: han hittas skjuten och fastbunden vid en av trähästarna. Något som Mariana, denna medelålders kvinna, ständigt ältar, men som hon är "tillräckligt stark i sitt inre för att dölja". Till den dagen då främlingen Amnom lossar hennes tunga. På samma sätt som på byns övriga invånare, som denne godhetens kämpe får att göra "stordåd" som att köra motorcykel eller promenera på nya stigar!
Marianas leksaksaffär förvandlas snabbt till en sambandscentral där det skvallras om främlingen som alla "förtjusas och förförs" av. För något sådant passar ju inte att prata om vid kassan på Ica, som hade varit betydligt mer trovärdigt, för en så exceptionell karaktär kräver antika speldosor och marionetter som trasslar ihop sig och snurrar i det oroväckande vinddraget. Pust!
Snart börjar författaren smyga in "nycklar" till det förflutna i form av smårasistiska uttalanden och antydningar om nazistiska influenser, för att lite senare rulla fram en räcka oförrätter från det förflutna. Kanske är det (denna Uppsalafödda) författarens år i USA som gjort att bokens handling är lika förutsägbar som vilken Hollywoodsnyftare som helst. Också författarens förhärligande av huvudpersonen Mariana retar kräkreflexerna.
Mariana är värsta amatörpsykologen och missar inte minsta chans att analysera andra och sig själv så att läsaren inte ska hysa något tvivel om vilken fantastisk människa de har att göra med. Dessutom förhöjs hennes godhet i kontrasterna till omgivningen: med den svartsjuka och självömkande Lisbet eller med den onde Jan, rikemannen som lägrar byns alla kvinnor (självfallet som substitut för den kärlek han hyser till bokens hjältinna). Han får till slut, symboliskt som så mycket annat i boken, sin avelshingst kastrerad och ett blodigt hjärta inkastat i brevlådan.
Att detta är Ernestams sjätte publicerade bok är för mig en gåta. Här finns inte tillstymmelse till gestaltning. Ernestam återberättar i stället handlingen och karaktärernas känslor och tankar, vilket gör att vare sig karaktärer eller text blir levande. På samma sätt som hon försöker ge sken av dramatik när den inte finns. Allt dessutom skrivet i en slags högljudd falsett.
Det är synd om människorna, påstod en gång den gode Strindberg. Efter att ha läst Maria Ernestams Marionetternas döttrar är jag hågad att hålla med. I alla fall om de måste läsa denna bok.