Klichéartad rapport från förorten

Det fanns stunder av lycka i hans barndom, han älskade en flicka som heter Alexandra, och han är en baddare på att rulla jointar. Det är ungefär så mycket vi får veta om Nemo i Hassan Loo Sattarvandis i dag utgivna debutroman Still. Tillsammans med polarna Foggy, Saladin och Ivan driver han omkring bland de blåskiftande höghusen i Stockholmsförorten Hagalund. De stjäl en bil och kraschar den i en skolvägg, de misshandlar den förståndshandikappade Benjy och åker själva på stryk av ett rivaliserande gäng, och de är ständigt på jakt efter droger - hasch, rohypnol, amfetamin, vad som helst som kan få tiden att gå och känslorna att domna. Men egentligen letar de efter något annat: en anledning att stiga upp om morgnarna och en väg ut ur förorten. Trots halvhjärtade försök att sluta med drogerna, läsa en bok eller ta ett jobb, vilket som helst, vaknar Nemo alltid i sin säng med samma betonghus och samma gråa himmel utanför fönstret, och det han väntar på tycks aldrig komma.

Still är en berättelse om utanförskap, destruktivitet och hopplöshet, men också om sammanhållning och vänskap. Hassan Loo Sattarvandi gestaltar övertygande ledan och alienationen i förorten. Grabbarna i boken befinner sig bara några tunnelbanestationer från Stockholms innerstad men skulle lika gärna kunna leva på en annan planet. Den enda gången Nemo kommer i kontakt med det svenska samhälle som han vänt ryggen - eller som vänt honom ryggen - är när Ingegärd på Arbetsförmedlingen ringer för att fråga varför han inte dykt upp på "motivationsmötet", eller när någon musikvideoproducent i palestinasjal kommer ut i förorten, på jakt efter "Rinkeby, farligt och attityd - lite mångkultur och - ni vet, bara den där farliga attityden som skrämmer oss". Satiren är ofta träffsäker, även om det ibland blir lite övertydligt, till exempel när grabbarna röker hasch nedanför valaffischerna med politikernas löften och pratar om det meningslösa i att rösta.

Still är skriven som en inre monolog, en fragmentarisk och stundtals halsbrytande associationskedja bestående av haschrus, barndomsminnen, låttexter, slagsmål och hångel. Hassan Loo Sattarvandi följer stilsäkert Nemo genom de skiftande stämningslägena och lyckas på något sätt, ur allt blodet, drogerna och det tuffa förortssnacket som flödar över sidorna, skapa ett tämligen nyanserat porträtt av en vilsen och ömhetstörstande ung man som är på väg att gå under av sin egen tillvaros meningslöshet.
Mitt i misären och missmodet finns det dock stunder av något som liknar om inte lycka så åtminstone förnöjsamhet. Till exempel när Nemo träffar en kamrat som är ute och rastar sin hund och de går en promenad i solen. Beskrivningen av hur Nemo brister ut i skratt "på riktigt för första gången på en månad - alltså ett skratt som kom av sig själv, utan att varna, utan att vara tillgjort, utan att vara falskt och utan att försöka dölja något" är fin och insiktsfull. Skimrar gör också det barndomsminne - en sommardag vid en pool tillsammans med mamma - som stiger upp ur haschruset likt en påminnelse om allt som gått förlorat.

Still är utan tvekan en begåvad debut, välskriven, nyanserad och engagerande, och för fem eller tio år sedan skulle den säkert ha väckt en smärre sensation på kultursidorna. Sedan dess har det emellertid skrivits en del om problemkillar i förorten, ofta med invandrarbakgrund, och Still har dessvärre inte mycket nytt att tillföra genren. Det räcker inte längre att enbart beskriva hur jävligt livet kan vara i Tensta, Hammarkullen eller Rosengård, och hur övergivna och desillusionerade ungdomarna där är, det vet vi redan.
I boken ironiserar Hassan Loo Sattarvandi över de kulturarbetare från Stockholms innerstad som exploaterar den skrämmande och fascinerande ghettokulturen - ur deras medelklassperspektiv essensen av samtiden - men faktum är att det är just vad han själv gör. På bokomslaget poserar han med händerna i fickorna mot miljonprogrammets blåskimrande betongkolosser, och han känner säkert den miljö han skildrar utan och innan och har kanske själv upplevt det han skriver om, men enbart genom att behärska språket och de litterära koderna intar han oundvikligen den utanförståendes position, och Still blir i slutändan mest en smått klichéartad uppvisning i förortsexotism, komplett med droger, gängstrider, kamphundar, idealiserade mödrar och ringaktade flickvänner. För att detta skulle bli en riktigt bra roman skulle miljön ha behövt vara en kuliss för den historia som berättas och inte ett självändamål.

Boken är ändå läsvärd, inte minst för det rappa språkets skull, och för dess insiktsfulla skildring av den uppgivenhetens kvicksand som håller på att sluka förorterna. Efter att ha läst Still förstår man faktiskt lite bättre hur våld, kriminalitet och missbruk är den enda logiska konsekvensen av segregation, diskriminering och hopplöshet.

Klichéartad rapport från förorten

Hassan Loo Sattarvandis i dag utgivna debutroman är begåvad, insiktsfull och välskriven men samtidigt en klichéartad uppvisning i förortsexotism, konstaterar Catrin Ormestad.