Klassromantik utan distans och kritik

Begreppet BRIC-länder myntades 2003 av en visionär ekonom på investeringsbanken Goldman Sachs.  Akronymen BRIC syftar på de fyra resursstarka tillväxtländerna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina som – om de aktuella framtidsprognoserna slår in – kommer att dominera världen och världsekonomin om några decennier. I år har också Sydafrika lagts till gruppen av framtida supermakter. Numera talar man följaktligen om BRICS-länderna.

Under det senaste decenniet har västväldens mediala strålkastare mestadels riktats mot Kina. Men även Indien, som 2010 hade en befolkning på drygt 1,2 miljarder, har genomgått en blixtsnabb moderniseringsprocess sedan början av 1990-talet. Den köpstarka indiska medelklassen växer i rasande takt och uppskattas för närvarande till ungefär 300 miljoner. Förra året, när västvärlden plågades av ekonomisk recession och skenande offentliga budgetunderskott, hade Indien en BNP-tillväxt som tangerade 10 procent.

Klyftan mellan rika och fattiga är, som bekant, avgrundsdjup i landet. Flera av världens rikaste familjer är sprungna ur den indiska samhällseliten. På botten av den sociala samhällspyramiden finns uppskattningsvis en halv miljard människor som inte tagit del av den sagolika förmögenhetstillväxten. Resurssvagast av alla grupper är daliterna (de oberörbara) och adivasierna (perifera stamfolk) som tillsammans omfattar ungefär en fjärdedel av Indiens befolkning.

De expansiva BRICS-länderna står inför gigantiska utmaningar. När den industriella revolutionen drog fram över Sverige och den övriga västvärlden kunde miljoner utslagna jordtorpare och statare hitta nya och bättre jobb i de expansiva tillverkningsföretagen. Under de kommande decennierna bör BRICS-länderna upprepa det magiska reptricket och integrera hundratals miljoner fattiga analfabeter i nya näringslivssektorer. Alternativet är social oro, bombattentat och inbördeskrig.

2010 gjorde den välkände skriftställaren Jan Myrdal en resa till Indien. Tillsammans med en annan marxistisk intellektuell och succéförfattarinnan Arundathi Roy besökte han ett perifert djungelområde i delstaten Chattisgarh som för tillfället kontrollerades av den naxalitiska ”Gerillaarmén för folkets befrielse”. Naxaliterna är en revolutionär rörelse som 1969 bildade ett maoistinspirerat kommunistparti. Myrdal och hans två medresenärer var inbjudna av partiets generalsekreterare och ett par ledande kadrer. Avsikten var naturligtvis att de respekterade gästerna skulle sprida positiv information om naxaliternas kamp i internationella medier och – om möjligt – bana väg för fredsförhandlingar med den indiska centralregeringen.

I Röd stjärna över Indien beskriver Myrdal naxaliternas politik. Med inspiration från Mao Zedongs teser och det kinesiska kommunistpartiets strategi på 1930-talet för den väpnade rörelsen krig mot den indiska staten och upprättar befriade zoner i perifera djungelområden. Kommandogrupper angriper bland annat dammbyggen och andra tillväxtfrämjande infrastrukturprojekt. Målet är tydligt. Politiken syftar till att skrämma bort investeringsvilligt kapital, sabotera Indiens moderniseringsprocess och rekonstruera ett förmodernt samhälle i autonoma enklaver. Frågan inställer sig – kan det konceptet hjälpa hundratals miljoner daliter och adivasier till ett bättre liv?

Myrdal riktar onekligen strålkastarljuset mot centrala problemkomplex i det moderna samhället men lämnar sen, tycker jag, läsaren i sticket. Istället för en knivskarp analys av naxaliternas politik och de fattiga massornas situation – som man kunde hoppas på – fördjupar han sig i klasskampsanalyser, marxistiska ikoners hårklyverier och historiska betraktelser som knappast har med saken att göra. I ett kapitel beskriver Myrdal för övrigt sin egen skröplighet och synen på åldringar i olika kulturkretsar. Andra avsnitt handlar bland annat om Pariskommunen 1871, den franske 1600-talsförfattaren Jean de La Bruyère och den indiske telugupoeten Charabandu Raju som avled 1983.

Resan till naxaliterna i Chhattisgarh tjänar följaktligen som en ytlig ramberättelse. Partiledningen och krigarna i djungeln hyllas utan en tillstymmelse till distans och kritik. Mina tankar går till förhistoriska hjältesagor och medeltida helgonlegender. Det är verkligen synd.