Klassisk poesi i smidig nytolkning
Två tolkningar av klassisk poesi harnyligen kommit i ny tolkning: Theokritos Sånger och Juvenalis Satirer. I den förra är kärleken det centrala temat, i den andra är det tidens sedliga fördärv och allmänna korruption.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Theokritos: Sånger (Natur och Kultur, sv övers Ingvar Björkeson, inledn Sture Linnér)
Juvenalis: Satirer (Wahlström & Widstrand, sv övers och inledn Bengt Ellenberger)
Honom sjakalerna sörjde med
tjut och vargarne honom,
lejonets rytande klagan ur
skogarna ljöd vid hans
bortgång,
och mångtaliga kor,
mångtaliga tjurar och
kvigor,
många med kalvar jämväl vid
hans fötter bölade sorgsna.
Börjen, älskade muser, igen
den lantliga sången!
Så reciterade han för sin väninna i Stockholm en dag i början av 1900-talet. Vem? Lyssna noga till de långa, djupa u-ljuden: tjuut, eller rent av tjoot. Visst, Karlfeldt. Raderna kommer från den grekiske diktaren Theokritos, första gången översatt till svenska 1884 av Erland Lagerlöf. Karlfeldt hade visserligen högsta betyg i grekiska i sin studentexamen men som så många vidmakthöll han inte sin läsfärdighet utan tog hjälp av översättningen. Theokritos följde honom genom livet och dennes ideallandskap Arkadien lånade färg åt hans egen idealbild av Dalarna.
Livskraftig litterär genre
Lagerlöfs tolkning låter ganska stel för våra öron, och den som i dag vill stifta bekantskap med Theokritos herdar och lyssna till deras samtal om kärlek och deras sångarstrider kan glädja sig åt den fenomenalt produktive Ingvar Björkesons nyligen utgivna version. Hos honom låter de aktuella raderna så här — den döde är koherden Dafnis som svikits i kärlek:
Honom sörjde med ylande tjut
schakaler och vargar,
lejonet klagade högt ur skogens
djup vid hans bortgång.
Flockar av kor, en mängd av
tjurar, kvigor och kalvar
samlades där vid den dödes fot
och jämrade högljutt.
Uppstäm er sång för oss herdar
nu, o älskade muser!
Theokritos Idyller, eller Sånger som Björkeson kallar dem, kom till på 200-talet f Kr och bildar prototypen för en synnerligen livskraftig litterär genre som sträcker sig ända fram till 1800-talet. De har inspirerat till otaliga verk, såväl lyriska som episka och dramatiska. Pastoral är det sammanfattande namnet på genren, och det de olika varianterna har gemensamt är att det uppträder pastores, det latinska ordet för herdar. I övrigt kan de se mycket olika ut och handla om allt möjligt.
Dock är kärleken det centrala temat, därnäst förhärligandet av det enkla livet på landet i motsats till storstadens osunda miljö och moraliska förfall.
Klar över urpsprunget
Ibland ger sig släktskapen med Theokritos till känna endast genom ett typiskt herdenamn. När t ex Bellman manar "Opp, Amaryllis!" kände han kanske inte till Theokritos tredje sång som börjar: "En serenad, Amaryllis till ära, tänker jag sjunga",
utan hade troligen fått namnet på omvägar. Mera klar över ursprunget var nog fru Nordenflycht när hon skrev: "Tirsis för mig det band berömmer, / prisar den vällust kärlek ger", och detsamma gäller Gyllenborg när han diktar: "Tirsis i lunden så sysselsatt var / att kärlekens under förklara". Namnet går tillbaka på huvudpersonen i den första av Theokritos idyller: Thyrsis, med Björkesons translitterering.
Besatthetens flamma
Pastoralens långa och vindlande historia i västerlandets litteratur skisseras summariskt i Sture Linnérs inledning, vilken för att ha flutit ur denne lärde mans penna är förvånande slarvig och full av luckor. Hur har han fått för sig att kalla spanjoren Montemayors omfångsrika roman Diana för en herdedikt? Men visst har han rätt i sitt betonande av såväl Theokritos som Björkesons poetiska förtjänster och genrens historiska betydelse.
Som framgått är det utmärkande draget för litterära herdar och herdinnor att de lever för kärleken; boskapsskötseln kommer i andra hand. Som regel brinner deras ömma låga med lugnt och ljuvligt sken men ibland hettar den till med besatthetens flamma.
Erotisk passion
I Theokritos andra Sång lider Simai-tha alla helvetets kval sedan hennes älskare Delfis svikit henne och hon kokar ihop en häxbrygd för att locka honom tillbaka. När hon till slut får se honom igen drabbas hon av något som mest liknar en häftig infektionssjukdom. Hon "greps av en feber som skakade kroppen / och låg i vanmakt till sängs i tio dagar och nätter". Det är kärlek av samma slag som Sapfo tidigare diktat om och bland romarna Catullus. Under antiken uppfattade många den erotiska passionen som en våldsam sjukdom som man bara kunde hoppas att så snart som möjligt tillfriskna från.
Häcklar samtidens omoral
Totalt annorlunda är den värld vi möter i en annan nyutkommen tolkning av klassisk poesi: Juvenalis Satirer i översättning av Bengt Ellenberger. Det enda de har gemensamt med Theokritos Idyller är versmåttet: hexameter. Juvenalis var verksam i Rom omkring 100 e Kr, vid en tid alltså då det stora imperiets förruttnelse redan märktes i själva kärnan. Tidens sedliga fördärv och allmänna korruption, särskilt i de högre samhällsklasserna, utgör ämnet för större delen av verket, och mot samtidens omoral ställs de gamla republikanska dygderna. Utifrån denna karaktäristik skulle man kunna ta Juvenalis för en gnällig reaktionär och inget annat, men det som förvandlar honom från kverulant till diktare är det furiösa hatet mot det elände han i så åskådlig detalj skildrar samt versens spänst. Därtill kommer att den tid han gisslar enligt många samtida vittnesbörd var ovanligt rå och vulgär mitt i sitt aristokratiska överflöd.
Äventyr i nattens mörker
Att citera Juvenalis i dag kan vara riskabelt och i värsta fall leda till åtal för hets mot folkgrupp. Vad han skriver om de homosexuellas leverne och laster ska därför förbigås. Mera ofarligt är det nog att som stilprov återge några rader om kejsarinnan Messalina vars namn för eftervärlden blivit liktydigt med ohämmad sedeslöshet. Den kejserliga sängkammaren tråkar ut henne och i nattens mörker beger hon sig ut på äventyr.
Iförd en blond peruk som dolde
det korpsvarta håret
slank hon in i ett horhus där
dynorna ej bytts på länge,
till ett tomt bås som var
hennes. Sedan stod hon till
tjänst — med
blottade bröst som förgyllts —
och ljög att hon hette
Lycisca,
visade skötet som dig, du ädle
Britannicus, framfött.
Kelen tog hon emot sina
kunder och krävde sin
avgift.
När sedan ägaren lät sina
flickor sluta i förtid
gick hon besviken sin väg, men
var den sista som stängde
båset. Alltjämt upptänd, med
kittlaren svullen av kättja,
avbröt hon värvet sitt, mattad
av männen men alls inte
mättad.
Vidrig, med smutsiga kinder
och sotig av röken från
lampan,
tog hon till gudabädden med
sig stanken av horhus.
Raderna ingår i den sjätte satiren som uteslutande ägnas kvinnornas fördärv. Där återfinns också ett av de många bevingade ord som Juvenalis myntat och som nyligen använts om den svenska säkerhetspolisen. I sitt ursprungliga sammanhang avser det något helt annat: hur man bäst ska förfara med en hustru som öser ut pengar på lyx:
Regla huset! Håll henne inlåst!
— Men vem ska väl vakta
väktarna själva? Hustrun är
klipsk nog att börja med
just dem.
Ett annat ofta citerat uttryck avser vad människan bör be gudarna om i stället för rikedom och lyx: Mens sana in corpore sano — En sund själ i en sund kropp. Juvenalis hoppades väl att med sin satirs sälta återställa en smula sundhet i den romerska samhällskroppen. Den sunda själen menade han sig nog stå för själv, och det helt gratis. Vad en författare i bästa fall kan tjäna ihop under ett helt år går inte upp mot en gladiators gage för ett enda framträdande på arenan, klagar han. I dag
skulle han jämfört poetens inkomster med en professionell hockeyspelares. Fast annars har vi förhoppningsvis ett stycke kvar till den romerska kejsartidens bottennivåer.