Klassisk kriminalare på Östgötaslätten

På Östgötaslätten är det kallt. Februari, snö och iskyla när en man hittas upphängd i ett träd på en åker. Han är misshandlad, djupfryst i kylan. Mördad på ett sätt som påminner om asatroendes blot. Mannen är Bollbengan, en av Linköpings udda och utstötta.
Midvinterblod är den första delen i Mons Kallentofts trilogi om kriminalinspektör Malin Fors, i de flesta delar lik sina manliga deckarkolleger. Ensamstående, dricker lite för mycket, jobbar mer än hon tar hand om sin trettonåriga dotter. Det dåliga samvetet som gnager. Det är hon som får fallet med Bollbengan - och över henne svävar hans ande och manar henne att gräva djupt.

Flera spår undersöks, oförrätter i det förflutna lyfts fram. Två av Linköpings unga värstingar blir föremål för utredningen, så också deasatroende på slätten. Och familjen Murvall - klanen som inte vill leva enligt samhällets normer.
Det är spännande, mörka hemligheter, skamkänslor som slagit människor i bojor kommer upp till ytan och som vanligt i deckare är det underhållande att följa polisjobbet (det fiktiva, jag antar att det i verkligheten inte är sena nätter med surt kaffe, munhuggande och spårspånande).

Ytterst handlar det dock om barn. Om vikten av att ge dem kärlek, trygghet och självkänsla. Inte slå, inte gömma, inte sluta se dem och inte ge upp ens det mest hopplösa fall. Det kan vara bra att påminnas om efter höstens dödsmisshandel av 16-åringen i Stockholm.
Det finns dock två stora problem med Midvinterblod: den fantastiskat långa startsträckan, inte alls ovanligt i deckare, men vad värre är: dialogen. Bitvis klingar den falskt, som om den är där för att föra handlingen framåt utan att känna om det faktiskt är folk som säger så. Det förvånar mig då Kallentofts språk i övrigt är tätt och närvarande.
Mina invändningar till trots: jag ser fram emot deckare nummer två och tre om Malin Fors och hennes Linköpingskollegor.

Klassisk kriminalare på Östgötaslätten

Trots en död dialog är Mons Kallentofts första del i trilogin om kriminalinspektör Malin Fors en spännande och ruskig historia, skriver Astrid Claeson.