Klassikervarning!

Man skulle kunna dela in Karolina Ramqvists nya roman Alltings början i minst tre delar: Utvecklingsroman, tids- och sedeskildring samt idéroman.

Det handlar om Saga, som när berättelsen börjar är femton år och bor med sin radikalfeministiska konstnärsmamma på Söder i Stockholm. Hon växer upp snabbt. Redan från barnsben har hon fått lära sig vikten av att ta för sig som kvinna, att uttrycka sitt missnöje med samhället, att utmana den patriarkala strukturen.

Och visst blir hon självständig. Hoppar av gymnasiet. Drar till Paris. Börjar skriva i tidningar. Ligger med så många hon kan, och dokumenterar noggrant sina partners ”för att kunna berätta om fittan” i stället för att göra den till ”den fridlysta lilla blomma alla vill att den ska vara”.

Ändå tyngs hon av mindervärdeskomplex gentemot den kämpande feministiska 68-generation som hennes mamma tillhör. Inte minst är hon kluven inför det faktum att hon låter sig förnedras och objektifieras av män, i synnerhet av den hippa festfixaren Victor Schantz – som ringer henne som man ringer efter pizza, för att tala med Saga själv.

Hon är förälskad, drömmer om hans tillgivenhet – han knullar, kliniskt fritt från varje känsloyttring.

I bakgrunden passerar nästan hela 90-talet revy. Karolina Ramqvist fångar med detaljskärpa och ett effektivt, oinsmickrande språk den nya sköna, lika ironiska som exhibitionistiska värld som växer fram kring sin huvudperson. Folkhemssverige har gett vika för det nyliberala projekt som i det härskande ideologiska språkbruket går under beteckningen ”den enda vägens politik”. Saker förändras.

Samtidigt sker klubbkulturens och mediesamhällets verkliga genombrott. Saga kastar sig ut. Hon hänger på rätt ställen, träffar rätt personer, syns på rätt fester. Hon vill desperat erövra staden och den nya tiden, men i takt med att hon gör det spricker trollen i solen. Bilden som tecknas av kultur- och medieetablissemanget ligger i fränhet inte långt efter Prousts mest kompromisslösa genomlysning av förra sekelskiftets borgerlighet.

Framför allt är männen som kommer och går fullständigt vedervärdiga. Pretentiösa, självupptagna, dumma, manipulativa och sexgalna. Alla utnyttjar de den knappt könsmogna Saga så fort de får chansen.

Eller?

Nej, det här är allt en för enkel läsning, formad av färdiga föreställningar. Visst är männen djupt osympatiska, men utnyttjas Saga verkligen? Inte i någon enkel mening. Hon vet vad hon gör. Hon njuter av dessa knapplösa knull på skitiga toaletter och vräkiga våningar med allt ifrån kompisar till gifta författare som i medierna talar om sina lyckliga äktenskap.

Vem har rätt att säga till någon: du är utnyttjad? Det är den med liberalt sprängstoff laddade frågeställning som ligger till grund för vänsterintellektuella Ramqvists roman.

Den komplicerar också bilden av Victor. Kanske väljer Saga den relation de har? Kanske är det inte, trots att hon på ett plan tror det själv, hans tillgivenhet hon söker, utan kändisen, trofén, sexet, det skitiga och opersonliga. När han till sist ändrar sig och vill ha Saga på riktigt så är det hon som betackar sig.

Då ligger 90-talet bakom oss. Liksom en roman som mycket väl kan bli en liten klassiker.