I Aino Trosells Hjärtblad är allting på liv och död: kärlek och hat, åtrå och svartsjuka, överlevnadsdriften och det stoiska allvaret inför det oundvikliga. Här finns inga ljumma känslor, ingen vekhet i mötet öga mot öga med ödet. Miljön är, som så ofta hos Trosell, Dalarna, och som en historisk skildring av livet i
Malung på 1870-talet knyter Hjärtblad an till hennes En gränslös kärlekshistoria. Berättelsen om den unga Huldas uppväxt är även en bred och gripande skildring av människorna och livet i Malungstrakten i tider av återkommande hungersnöd, väckelserörelser och arbetskraftsutvandring. Verkliga händelser och historiska personer skymtar fram. Minnet av de fyrtio nyfrälsta bybor som följde predikanten Erik Jansson till Amerika lever ännu i trakten när Hulda föds i Fors 1860. Och folkvandringarna fortsätter under det kärva 1870-talet, både till Amerika och till rikare delar av Sverige, såväl för Malungs skinnare som för gårdfarihandlande dalkullor.
Historien om Huldas tidiga ungdom äger utvecklingsromanens typiska drag. Från tioåringen som tyckte att ”lyckan är att få äta sig mätt” blir Hulda en arbetsvan och självständig ung kvinna som inte längre nöjer sig med den fysiska mättnadskänslan utan vill något mer av livet. Den spektakulära klassresa som hon gör under sina år i Stockholm samt den förlorade kärleksdrömmen verkar kunna göra henne till en ny människa. Smittad av överklasskvinnors passivitet drabbas hon emellertid av en svår identitetskris. Berättelsen mynnar ut i ett överraskande slut.
Huldas öden bildar en ram för alla de berättelser om tragiska händelser, kallblodiga mord, strypta spädbarn och bråda dödsfall som i romanen är en del av Malungsbornas muntliga berättarkultur. Trosells språk är drastiskt och jordnära, det äger en sorts rasande intensitet. Särskilt tydligt blir det i svartsjukescenen där Hulda i något som liknar en vild voodoorit förintar rivalen Annas garndocka. Likaså i skildringen av den kärleksakt då hon i förtvivlan över sin älskades svek nästan våldför sig på en annan man. Berättelsen är skriven i tredje person men ofta filtrerad genom Huldas tankar, vilket gör det ständigt närvarande Malungsmålet helt självklart. Berättarens språk förändras dock långsamt för att till slut nästan helt ge vika för en nyanserad rikssvenska. Det är ett intressant grepp som markerar Huldas förvandling under hennes år som husfru i ett rikt Stockholmshem.
Trosell är stämningarnas mästare på ett sätt som snarare för tankarna till både Hjalmar Söderberg och förra sekelskiftets naturalister än till arbetarlitteraturen. När Hulda kommer över sin förlorade kärlek till Lars och inser att ”kärleken och åtrån kopplar loss och går åt skilda håll”, blir även Stockholm i hennes ögon till stinkande sophögar och smutsiga bakgårdar där människor inte står djuren efter i sin blinda parningslust. Synd bara att sambandet mellan romanens titel och berättelsen om den omplanterade amaryllisens hjärtblad förblir oklart.
Romanen behåller greppet om läsaren ända fram till sista meningen. Den befäster bilden av Trosell som en av våra främsta nu verksamma arbetarförfattare.