Klass har länge varit en manlig angelägenhet. Historikern Ulrika Holgerssons nya bok Klass. Feministiska och kulturanalytiska perspektiv vill ändra på det. Kvinnor har genom historien inte betraktats som klassubjekt i egen rätt, utan snarare definierats utifrån den klassposition som deras män haft.
Ändå har feministisk kritik av klassbegreppet funnits länge. Som forskarna Sofie Tornhill och Helena Tolvhed konstaterar betraktade marxistisk teori länge kvinnor som förtryckta, men det var ett förtryck som ansågs vara ”en konsekvens av privategendomens införande och klassamhällets uppkomst, som därmed per automatik skulle upphöra med införande av socialismen.”
Riktigt så enkelt var det ju inte, konstaterade feministiska forskare. Men trots att klassbegreppets snävhet länge har kritiserat är det påfallande ofta den feministiska forskningen om klass har lämnats åt sidan när de ”riktiga” hardcore-klassanalyserna görs. Och som Tornhill och Tolvhed skriver finns en rädsla inom delar av feminismen att ”klass ännu en gång ska sätta frågan om kön på undantag.”
Okej, så klassforskningen har dominerats av mäns teoretiserande om andra män. Det jag gillar med Ulrika Holgerssons bok är att hon säger att det inte duger att fortsätta så. Holgersson tar sin utgångpunkt i vilka det är som har stått i centrum för berättelserna om klass – och vilka som uteslutits. Hon vill utmana ”den stora moderna klassberättelsen”. Vad menar hon då med det? Ja, den berättelse som Holgersson menar inte längre är giltig baseras på de klassbegrepp som utvecklades hos Karl Marx och Max Weber, där de manliga klass-subjekten utgör berättelsens kärna.
Holgersson ägnar mycket av sin bok till att gå igenom olika förståelser av klass, främst de som historiker och sociologer har utvecklat. Men när hon kommer fram till sina egna slutsatser om klass går det lite väl snabbt. Det är som att hon slutat skriva när man väntat sig att hon ska komma med en egen djupgående omformulering. Nu reducerar hon ner sina egna slutsatser till drygt tio sidor och en lista på tio premisser för klassanalys.
Det nya innehåll som Holgersson vill fylla klassberättelsen med handlar bland annat om att klass måste innefatta också kulturella dimensioner. Hon ser postmarxismen som en väg framåt, och betraktar klass som en social konstruktion. Klass blir då till något som görs, precis som exempelvis kön. Att Ulrika Holgersson vill bryta med marxismen är helt klart men när hon argumenterar för en klassförståelse som också tar upp kulturella dimensioner undrar jag ändå vad som är nytt. För är det något perspektiv på klass som har fått genomslag under de senaste decennierna är det just detta.
Visst har den svenska klassförståelsen under lång tid varit präglad av marxistiska tolkningar, där ekonomi utgör grunden. Men det har under rätt lång tid nu funnits postmoderna perspektiv på klass, där sådant som kultur och konsumtion utgör betydelsefulla faktorer. Sociologen Rosemary Crompton menar att det har skett en förändring när det gäller hur klass förstås i industrialiserade västerländska samhällen sedan andra världskriget. När allt fler fått det bättre materiellt så har också konsumtion, livsstil, kultur och smak blivit allt mer betydelsefulla begrepp i relation till klass.
Den största poängen med Holgersson bok är att hon argumenterar för att klass inte kan skiljas från exempelvis genus, etnicitet och sexualitet. För det är när hon gör det som det händer mest nytt med förståelsen av klassbegreppet. Som när hon tar upp antirasistisk klassanalys. Med hänvisningar till främst brittiska och amerikanska forskare skriver hon om hur Marx var fast i en ”eurocentrisk bild av kapitalismens uppkomst”. Hon diskuterar forskning som visat hur svarta arbetare i USA konstruerades som olika vita arbetare, och därmed omöjliggjordes en enad kamp.
Holgersson hade gärna fått fördjupa sig i liknande frågor i ett svenskt sammanhang också. Jag tänker på vad forskarna Diana Mulinari och Anders Neergaard skriver i sin bok Den nya svenska arbetarklassen (2004). Att ”nästan två tredjedelar av kvinnorna och närmare sjuttiofem procent av de utlandsfödda tillhör arbetarklassen.” Men i stället för att göra strukturella klassanalyser menar Mulinari och Neergaard att teorier om ”tvåtredjedelssamhället” har fått genomslag. Så förläggs ”sociala problem” hos underordnade grupper, så etableras ett tal om utanförskap. När vi i stället borde börja tala om hur relationerna mellan klassamhället, patriarkatet och rasismen ser ut.