Klarspråk om folkmord

Rasism och folkmord hör till de relativt få politiska begrepp som praktiskt taget alla i dag har en klar uppfattning om och tar kategoriskt avstånd från. Så har det inte alltid varit. Andra världskriget med nazismens förintelse av sex miljoner judar var det ytterlighetsfall som tvingade världen att rannsaka sina samveten: hur beter vi oss mot människor av "annat slag", antingen det nu gäller hudfärg, religion eller avvikande kultur? I själva verket har de flesta europeiska folk en hel del på sitt samvete därvidlag, konstaterar den uthållige och analytiske debattören Sven Lindqvist i samlingsvolymen Avsikt att förinta.

Bokens tretton kapitel utgör artiklar, föredrag och opublicerat material från de senaste tio åren och ger exempel på avsiktliga grymheter i historien alltifrån medeltidens tyska respektive brittiska expansion in på slaviskt respektive keltiskt område till kolonialismens herrefolksbeteende och senare tiders mer sporadiska men ännu inte avslutade etniska rensningar. Lindqvist skriver som vanligt med ettrig men väl behärskad vrede. Och i motsats till en del andra ämnen han grävt och bildat opinion i är det här ett där man inte behöver vara "vänster" eller något annat för att hålla med.
En av de genomgående grundteserna är att rasism i tanke och handling mycket väl kan förekomma även bland folk vi vanligen högaktar som kultiverade och demokratiska. Tyskarna under Hitler gick längst, men britternas behandling av upprorsmännen i Kenya på 1950-talet och av aboriginerna i Australien på 1800-talet innebar också folkrättsligt oförsvarliga handlingar: massavrättningar, tortyr och olika slags diskriminering. Utan att kunna bedöma källmaterialet i detalj kan man ändå lita på att åtskilliga europeiska makthavare i andra världsdelar betett sig som sadister eller i varje fall saknat sinne för andras människovärde.

Lindqvist har självfallet rätt i att vi alla - inte bara t ex tyskar eller japaner - har en potential för att under speciella omständigheter bete oss chauvinistiskt, grymt, rasistiskt, kalla det vad man vill. Demokrati innebär inte att alla människor plötsligt blir ädla och humana. Men Lindqvist kunde nog ändå starkare betonat att torterare, rashatare och andra översittare får svårare att ta överhanden i demokratiska samhällen än där redan den dominerande ideologin gör skillnad mellan folk och folk. Det finns också hos många, överallt, en potential för att uppröras och slå larm när orätt begås. Den krymper uppenbarligen när ett land känner sig hotat, som USA efter 11 september. Mycket av felen och övergreppen i Irak bottnar säkert i pendlingen mellan makt- och maktlöshetskänslor, ungefär som hos ryssarna i Tjetjenien, de britter som bombade Dresden eller hela raden av kolonialöverstar som försökte hålla kvar sitt grepp över tredje världen. Trots allt är världen något mindre brutal i dag än förr; Darfur, Bagdad och Gaza är undantag och inte det normala tillståndet ens i Afrika och Asien.

En viss historisk optimism är inte heller Lindqvist fri från: han ser parallellerna mellan statarsystemet i Sverige för sjuttio år sen och motsvarande förhållanden på Latinamerikas storgods i dag. Sjuttio år till så är nog även de jordlösa i Bolivia och Brasilien fria från det extrema beroendet av sina arbetsgivare. Lindqvist har en ganska bra definition av frihet respektive makt: det förra är att kunna styra sina egna livsmöjligheter, det senare att till egen fördel kunna kontrollera andra människors beteende. Utifrån det språkbruket kan man säga att maktkoncentrationen i världen ändå minskat och friheten ökat för de flesta.
Hur det skulle sett ut om inte det ena eller andra hänt så som det gjort är i regel svårt att gissa. Om inte européerna brett ut sig över Amerika, Australien och lite till skulle mycket förstås ha varit annorlunda, men bättre? Vi kan sörja över att våra förfäder var så primitiva att de som de flesta dåförtiden följde djungelns lag, men vi kan inte göra det ogjort, bara försöka rimligen kompensera de ursprungsbefolkningar som drabbades.

Läser man Avsikt att förinta som katalog över djävulskheter kan man få ett intryck av att britterna varit värst, eftersom Lindqvist råkat syssla mest med deras förflutna. Vi som tack vare Churchill och många andra tenderat att bli anglofiler kan nog invända en del som återställer kålsuparbalansen. Det etniska betyder ändå mindre än de historiska omständigheterna: britterna var tidens supermakt just när världen rumsterades om som mest. I dag är det i stället amerikanerna, och de får gärna skulden både när de gör fel och när de inte gör något alls.
Lindqvist undviker rätt noga att skuldbelägga hela folk, samtidigt som han ger kusliga inblickar i hur enskilda människor ur dessa skilda - västerländska - folk resonerat. Lite av hans ettriga attacker mot övermänniskotyper som plågar dem de rår på skulle verkligen behövas i t ex FN, i form av klarspråk och sanktioner mot diktatorer i Sudan, Zimbabwe och liknande länder.

Klarspråk om folkmord

Historien är full av mörka minnen av rasförföljelse. Sven Lindqvist skräder inte orden mot Europas plågoandar i sin nya bok Avsikt att förinta, konstaterar Tore Winqvist.