Vi var många gubbar som i julas fick succéboken Ved av Lars Mytting. I författarens hemland Norge har den gått ut i 145 000 exemplar. Den första svenska upplagan var slutsåld redan i början av december men förlaget hann få fram en nytryckning lagom till julveckan. En kioskvältare om ved!
Den sakliga torrsubstansen i boken är ungefär som i ett välhanterat vedträ, drygt 80 procent. Vi får ordentliga genomgångar av redskap och eldstäder, av torkning och sotning, av ekonomi och klimatpåverkan (ved är utmärkt för båda), av arbetsmetoder, brännvärden och huggkubbar.
Resterande 20 procent är inte oviktig, bara sällan föremål för så mycket ordande: ved är bra för själen. Sedan urminnes tider betyder den värme och överlevnad. Hade man för lite, frös man. Tog den slut, dog man. Det är ränder som inte går ur folksjälen även om överlevnaden är säkrad.
Också kroppsarbetet har sin glädje. Det är något med ansträngningen, enkelheten och upprepningen, när man står där på vedbacken en vårvinterkväll och ljuset har kommit tillbaka och det kanske sitter en koltrast i en trädtopp. En av gubbarna i boken säger: "Huvudet är aldrig så behagligt tomt som när jag håller på med veden." I en dikt av Hans Börli heter det: "Doften av färsk ved/ är något av det sista du kommer att glömma/ när slöjorna dras för."
Författaren Lars Mytting är norrman och den svenska upplagan är delvis omarbetad. Inte för att det är någon skillnad på norsk och svensk ved, men de har till exempel inte kakelugnar som vi. Kakelugnen ägnas ett eget avsnitt, liksom andra sorters eldstäder, inberäknat de moderna högeffektiva.
Hur effektiv eldstaden än är, hjälper det inte om veden inte är torr. De gamla visste att allt skulle vara klart till påsk för att veden skulle hinna torka ordentligt till nästa vinter - logiskt eftersom vi har torra vårar. Vad de gamla inte visste, och inte jag heller, var den närmare orsaken till att tidig och snabb torkning är så gynnsam. Det kommer väl fler torrperioder före hösten, tycker man. Förklaringen är att om fukthalten i veden under en längre tid har legat på 27 procent, kommer ett slem att bildas mellan fibrerna. Detta slem hindrar torkningen också under de mest gynnsamma förhållanden längre fram. Veden torkar aldrig.
Det står allt möjligt i vedboken. Bland annat en kuriositet om att poppel har samma energivärde som gran. Dock hade det varit på plats med en varning. Poppel går inte att klyva. Det händer nämligen ingenting
när man sätter yxan i en sådan klabbe. Det säger bara djonk, som vore det ett stort radergummi.
Det hade också varit intressant att få besked om energivärdet i grankvist. Det finns många friväxande granar i det här landet med grova, stenhårda grenar som ger en vådlig hetta i spisen. Undrar hur den står sig mot oxel, ask, ek och bok som toppar listan över högsta brännvärde? Listan på energiinnehåll hade kunnat vara längre, för man tar ju det man har. Värt att minnas är dock att ett kilo lätt asp ger lika mycket värme som ett kilo tung ek. Det blir bara fler vedträn.
Vedhuggare kan man hitta överallt. Det räcker med att skrapa på ytan i vilket kontorslandskap som helst för att det ska poppa upp en vedsjäl. En undersökning som SLU gjorde i Västerbotten 2007 visade att intresset i stort sett var obefintligt hos män under 30 år. Men från den åldern, då många bildar familj, började de hugga. Och hade de väl börjat så fortsatte de långt upp i åldrarna. I undersökningen fick kvinnorna mest hjälpa till med att stapla veden. Den tråkiga delen.