Kinas historia på gräsrotsnivå

När kommunismens historia i Kina så småningom ska sammanfattas, ungefär som det nu kan ske beträffande Östeuropa, kommer Maos tänkande, dekret och utrensningar och tvära maktpolitiska kast att bilda ett mönster, på det officiella och samhälleliga planet. Men för bilden av hur det var att leva där under dessa oroliga årtionden är andra personliga dokument väl så viktiga, däribland de relativt få litterära skildringar som förenat frispråkighet med en viss internationell räckvidd. Dit hör Li Ruis böcker från den avkrok i Shanxiprovinsen dit han förvisades under kulturrevolutionen.Den tredje varianten på detta tema, Den molnfria rymden, ger via en tydligen i huvudsak fiktiv handling goda insikter i vilka vanor, värderingar och samhällskrafter som formade vardagen ute i de tusentals ganska isolerade kinesiska byarna.Den inre monologen är en naturlig metod för den som siktar till inlevelse i tänkta och trovärdiga människors tankar och känslor. Li Rui bygger hela boken utom slutkapitlet på den inre monologen hos ett dussintal män och kvinnor i Femmannabyn, samma miljö som i den mer utifrån sedda Träden vill vila.Många skilda rösterLitterär teknik känner numera inte så många absoluta gränser; Li Ruis har säkert lärt åtskilligt av Joyce och hans efterföljare men är stilistiskt lite enklare och därmed lättare att följa med i även för den som är främmande för de speciella kinesiska vanorna och föreställningarna. Stil och ton skiljer sig inte särskilt mycket mellan de olika personerna, bortsett från diverse kraftuttryck, vilket kanske i europeiska sammanhang skulle setts som en svaghet. Det är rätt svårt att hålla isär de olika rösterna, och därför har översättaren — den utomordentligt skicklige Göran Malmqvist — gjort rätt i att presentera de tolv skilda rösterna i förordet. Hur man bär sig åt för att överföra ett språk utan bl a tempusformer till så naturlig svenska är förstås en hel vetenskap för sig.Det som driver handlingen framåt i denna roman är egentligen inte slagorden från Peking utan framför allt en lång torkperiod, som får byborna att åkalla gamla regngudar och göra diverse annat som visar hur naturgivna tvång ochgamla traditioner tar över den officiella ideologin. Bägge delarna smälter samman i den auktoritära kollektivismen, vars typiske representant reagerar patriarkaliskt och dumkonservativt: "Jag tjänar jävlarimej som byfogde och ändå har jag ingenting att säga till om ens i min egen säng."Slagord och andeträdSamtidigt lyckas Li Rui ge nyanserade och rättvisa porträtt både av honom och hans motvilligt underdåniga kvinnor. Just i de sköra personliga relationerna — med gammaldags olycklig kärlek och tidlöst ambivalenta känslor — blir Li Rui ibland suggestiv och verkligt gripande. Ramberättaren i slutkapitlet är en ung student ur författarens egen, nu femtioåriga, generation, men ett andra alter ego är byskolläraren Zhang Zhongyin, i varje fall tidigare övertygad maoist som suttit fängslad åtta år på minst sagt oklara grunder. Författarens övertygelse i dag lär ligga långt från dåtidens, då man "måste hörsamma Ordförande Maos uppmaning och delta i kulturrevolutionen, organisera röda garden, skriva väggtidningar, demonstrera och ropa slagord. Den som vägrar att göra det kommer det gamla andeträdet att straffa."Som demonstration av hur vardagsliv och storpolitik flätas samman och hur mänsklig mognad och inskränkthet på alla plan drabbar samman är Li Ruis roman stillsamt tankeväckande. Kinas verklighet må vara annorlunda än vår ilånga stycken, men det går att känna igen de mänskliga konflikterna.