Ett av människans bästa överlevnadsknep är glömskan. Därför är det kanske inte så konstigt att just glömskan och minnet är ett av de vanligaste temana i litteraturen, inte minst i den modernistiska och postmodernistiska romanen. Man kan vandra allt djupare in i labyrinten av en persons minnen som i ”På spaning efter den tid som flytt”. Eller ställa olika människors självbedrägerier mot varandra och se om man kan få fram en sanning mellan raderna.
I Jonas Hassen Khemiris fjärde roman, med den talande titeln ”Allt jag inte minns”, är det den senare formen av minnesutredning som utförs. Samuel är borta. Det vet vi redan från början. Men allt annat är oklart. Vem var han, varför är han död, bär någon skulden – och i så fall vem?
En svensk författare som är baserad i Berlin blir nyfiken och börjar skriva en bok om Samuel. Författaren söker upp de som stått honom närmast. Växelvis låter han dem återge sina minnen av honom, läsaren får pussla ihop dem till en sammanhållen historia.
I viss mån arbetar Khemiri fortfarande med att återge röster, som i debuten ”Ett öga rött” och hyllade ”Montecore”. Men skrivandet för teatern som han ägnat sig åt på senare år har gjort det språkligt idiosynkratiska mindre framträdande, i stället handlar fångandet av stämmor om små rytmiska förskjutningar.
Bland dem som författaren pratar med återfinner vi själsfränden Pantern och den stora kärleken Laide. Viktigast av alla är kanske vännen Vandad. Han vars stora kropp och låga ekonomiska status dömt honom till ett yrkesliv som alltmer utövas inom skuggekonomin. Samuel och Vandad lever ihop, men de tycks inte riktigt inse hur mycket deras villkor skiljer dem åt trots de gemensamma väggarna. Samuel bekymrar sig aldrig över pengar, men blir just därför förolämpad över att Vandad allt mindre bidrar till deras hushåll. Vandad, som är medveten om pengars värde, känner sig å sin sida alltmer pressad av sin brist på dem.
Berättelsen handlar alltså inte bara om minne utan också om ekonomi. Om boende och om vilka som har råd att leva, vilka som har råd att utöva välgörenhet. Det är en intressant komplikation i berättelsen.
Samtidigt förblir det som utgör berättelsens nav – ett boende för papperslösa som Samuel bygger upp lite av misstag – märkligt stumt. Till skillnad från de andra runt Samuel får inte de papperslösa – som Zainab och Nihad – berätta hur de har sett på honom. Ett sådant val kan från författarens sida vara fullkomligt medvetet, ett sätt att synliggöra vilka röster som inte hörs i ett samhälle. Samtidigt kräver ett sådant grepp just ett synliggörande för att inte bli i bästa fall subtilt och i värsta fall cyniskt.
Bakom historiens alla berg-och-dalbane-hisnande vändningar finns något annat, en smärtpunkt. Att som författare gömma smärtan bakom ett språkbygge kan vara ett mycket effektivt sätt att förmedla den. Man behöver bara se på den franska författaren Georges Perecs vars undersökning av förlust dolde sig bakom experiment som på ytan kunde te sig som lustiga språklekar. Men även i undflyende berättelser som W eller minnet av barndomen finns redan från början en dov underton som får läsaren att lyssna efter något annat än vältajmade skämt. Man anar det oläkta sår som man närmar sig. I ”Allt jag inte minns” står det smarta bygget snarare i vägen för smärtan.
Ändå är ”Allt jag inte minns” en skicklig roman, stundtals rolig och stundtals gripande. Kanske är den också ett steg vidare mot något annat. Tillsammans med Khemiris förra roman ”Jag ringer mina bröder” pekar den mot ett mer avskalat uttryck och ett större allvar i författarskapet.