Key - dyrkad och motarbetad

Hon var en av det sena 1800-talets internationellt mest kända svenskar, här hemma både beundrad på gränsen till profetdyrkan och starkt förlöjligad och motarbetad. Långt efter sin död ”gömd, glömd eller utskälld” av historieskrivningen, som Ola Stafseng skriver i nyutgåvan av Barnens århundrade. Liberalen, pedagogen, debattören, föreningsmänniskan, den sociala reformatorn, kvinnosakskvinnan och religionskritikern Ellen Key. Sitt intresse för folkbildningen, klassfrågan och kvinnors rättigheter, för barnuppfostran och religion samt för litteratur, konst och estetik stöpte hon om till hundratals artiklar, föredrag och essäer och ett stort antal böcker. I dag är hon välutforskad, men ofta i mindre studier och i förhållande till något annat: än den tidiga svenska liberalismen, än kvinnorörelsen, arbetarrörelsen, folkrörelserna och utbildningsfrågan, än det litterära åttitalets konst- och litteraturkritik och livsåskådningsdebatt. I Ronny Ambjörnssons omfångsrika Ellen Key: En europeisk intellektuell får vi nu en heltäckande studie av hennes liv och verk.

Någon kronologiskt hållen levnadsskildring är det dock inte, utan snarare en blandning av en sådan och vad som brukar kallas en idéhistorisk biografi.

”Tankar har ofta en dynamisk inre logik som lätt kommer bort i kronologin”, skriver Ambjörnsson. Boken börjar med Keys barndom och uppväxt på familjegodset Sundholm i Småland som det äldsta barnet till den litterärt och språkligt intresserade Sophie Posse och den frisinnade riksdagsmannen Emil Key. Men i skildringen av Keys liv från trettioårsåldern får i stället de bärande idéerna i hennes intellektuella gärning utgöra utgångspunkten för analysen. Hennes engagemang för kvinnors rättigheter och hennes intresse för flickskoleundervisning analyseras som en del av 1880-talets kvinnodebatt där Ibsen och Björnson var viktiga inspirationskällor. Hon anammade tidigt John Steward Mills idé om individens rätt till fri utveckling. Hos Ambjörnsson framstår dock hennes starka individualism som mycket mindre egoistisk än i Henrik Berggrens tolkning av densamma i hans Är svensken människa? Med avstamp hos såväl de Montaigne som Rousseau och Spencer utvecklade Key ett eget bildningskoncept. Hon skilde på kunskaper och bildning, där enbart bildningen i hennes tycke kunde göra oss till hela människor. Och strävan efter helhet, liksom framtidstron, genomsyrade allt hon skrev. Hon var annars inte särskilt originell i sitt val av förebilder; tidens aktuella författare och filosofer med Nietzsche i spetsen gjorde även hon till sina.  Tankeutbytet med hennes livs stora kärlek Urban von Feilitzen, där Key var den mer inspirerande av dem båda, gjorde båda till ivriga debattörer i kvinnofrågan. Keys koncept av kvinnor som ”samhällsmödrar” i artiklarna ”Missbrukad kvinnokraft” och ”Naturliga arbetsområden för kvinnor” ledde dock som bekant till många fejder med andra ledande intellektuella. Från kristen tro och genom kritiken av denna utvecklade hon en egen åskådning, livstro, där alltings helhet och livet självt var livets mening.

I stället för att enbart läsa Key mot bakgrund av samtidens debatter vill Ambjörnsson peka på dynamiken i både hennes och omgivningens idéer. Berättelsen om det sena 1800-talets intellektuella och politiska klimat blir på så vis spänningsfylld och levande. Även om Ambjörnsson väljer bort teoretiska resonemang påminner hans framställning om Lisbeth Stenbergs I kärlekens namn. Om människosynen, den nya kvinnan och framtidens samhälle i fem litteraturdebatter 1881–1909, en referens som jag i övrigt starkt saknar i hans bok.

Bokens uppläggning gör den tyvärr svårnavigerad. Ibland blir förhållandet mellan huvudspåren i Keys tankeproduktion oklart och utan bilagan med kronologin över hennes liv skulle jag ha svårt att följa hennes utveckling som tänkare. Å andra sidan fångar Ambjörnsson mycket väl hennes förmåga att se samma problemställning ur motsatta perspektiv och att polemisera mot sig själv. För hennes samtida var det ett tecken på virrighet, svaghet och inkompetens, inte minst eftersom logik och stringens sågs som enbart manliga egenskaper.

Att Key i sina idéer ofta tog inspiration från skönlitteraturen har Claudia Lindén tidigare påpekat i Keystudien Om kärlek. Här var dock Key inte heller unik; som bland annat Stenberg visar använde ofta den tidens litteraturkritiker skönlitteraturen som utgångspunkt för diskussioner om kön, politik och moraletik. Detta i synnerhet som många av de konservativa kvinnliga intellektuella inte i första hand ville diskutera kvinnors rättigheter som kvinnor, utan både kvinnors och mäns rättigheter och skyldigheter som individer och goda samhällsmedborgare. Jämlikhetsdebatten blev mer explicit efter 1880 tack vare de många kvinnliga författare som i sina verk öppet angrep kvinnors underordning och samhällets dubbelmoral och sexualitet.

Ambjörnssons Ellen Key är både ett slags personlig dialog med hela hennes intellektuella jag och en bred idéhistorisk berättelse om hennes samtid. Att Key i dag skulle vara så anonym som han påstår har jag lite svårt att hålla med om (om inte annars är det bara att titta in på www.ellenkey.se), men kanske just som ett namn som ofta dyker upp i mest skilda sammanhang men sällan läser i original förtjänade hon en biografi.

Arbetet på denna bok har enligt Ambjörnsson själv följt honom genom livet. Den doktorsavhandling från sjuttiotalet som han själv säger sig inte vara speciellt nöjd med blev en gång för läge sedan mitt första djupare möte med delar av Ellen Keys verk. Nu blir den här biografin för mig för en lång tid framöver den oumbärliga boken om Key.