Journalisten Britt-Marie Mattsson har skrivit en roman om familjen Kennedys historia. Hon är fascinerad av ämnet och har inte kunnat låta bli det. Men biografierna är ju redan skrivna, så hon valde romanformen.
Skönlitteratur värderas högt på kulturredaktioner. Det var först när Joyce Carol Oates skrev romanen Blonde om Marilyn Monroe som filmstjärnan ansågs ha blivit ordentligt skildrad tack vare den psykologiska inlevelsen. Biografier passerade obemärkta. Detsamma gäller mordet på president Kennedy. En mängd god facklitteratur noterades inte, men så skrev Don DeLillo romanen Vågen.
Skönlitterära verk om historiska händelser kan tillmätas betydelse om de ger tolkningar och insikter utöver facklitteraturen. Vilka höjder når då Mattsson? Först ska sägas, att hon är en god skribent. Det är flyhänt författat och hon har gjort sin research. Det är, som väntat av Mattsson, ett rejält hantverk.
Syftet med romanformen är att levandegöra, men lyckas hon med det? Finns det problem i Kennedyhistorien som Mattsson ger läsaren nya insikter om? Nej, det kan man knappast säga. Hon fördjupar sig inte i någon individs tankevärld. Hon har åstadkommit en brett upplagd släktbiografiliknande exposé - med instoppat tal. Tonvikten ligger på den tidiga historien Två tredjedelar av boken ägnas åt tiden före John Kennedys inträde i Vita huset 1961. Föräldrarna Joe och Rose är centralfigurer. 1900-talets världshistoriska drama bildar kuliss. Mattsson klipper in historiska scener, som hämtade ur historieboken. Allt är verklighetsförankrat, men den historiskt vetgirige läsaren kan gott avhålla sig från sådan litteratur eftersom det inte är lätt att avgöra vad som är realiteter och vad som är diktning över källorna.
Romanen kan fungera som en ingång till ämnet för nya läsare, som därefter kan gå vidare till någon av de många biografierna. Själva idén med roman om Kennedys är poänglös om den inte ökar läsarens insikt. För verkligen överträffar dikten.