Kärt besvär förgäves

Att Shakespeare inte författade de verk som allmänt tillskrivs honom är en gammal tanke och dussintals kandidater har förts fram som den verklige upphovsmannen. Länge var filosofen Francis Bacon ett hett namn men sedan tre kvarts sekel har han och alla andra överskuggats av Edward de Vere, greve av Oxford. Litteraturen om honom som den hemlige författaren till några av världslitteraturens mest berömda verk har hunnit bli omfattande och anhängarna av hypotesen har bildat ett sällskap med egen hemsida på nätet. De kallar sig Oxfordskolan i motsats till traditionalisterna som då blir Stratfordskolan. I dag når denna pseudovetenskapliga vurm Sverige i form av en lunta på hela 818 sidor med titeln Täcknamn Shakespeare — Edward de Veres hemliga liv. Författare är paret Gösta Friberg, annars känd som poet, och hans hustru, skådespelerskan Helena Brodin Friberg.Vad som förmått paret att ägna en rad år åt att läsa in sig på ämnet framgår inte klart. Ett motiv är väl den lockelse som varje kodad hemlighet utövar, antingen det är Uppenbarelsebokens numerologi eller da Vinci-koden. Hur kan man då över huvud taget komma på idén att Shakespeare skulle vara ett täcknamn för någon annan? Förklaringen är det ytterst magra källmaterialet beträffande den historiske Shakespeares liv. Utöver födelse- och dödsår, sporadiska omnämnanden av teaterverksamhet i London decennierna runt 1600 och några få juridiska dokument med hans namn finns det inte mycket att ta på. Det måste vara något lurt med denna tystnad kring en så stor man, menar många.Gåtfulla luckor i vår historiska kunskap fungerar på samma sätt som vakuum i fysiken: de suger till sig det som finns i närheten. Så har den ena med Shakespeare ungefärligen samtida personen efter den andra slunkit ner i hålet men snart nog spytts ut igen. Så var det fram till 1920 då en viss Thomas Looney gav ut en bok med de Vere-hypotesen. Att hans efternamn betyder knäppskalle ser ut som en tanke.Det som enligt Oxfordskolan talar för de Veres kandidatur är att denne adelsman var beläst och berest i en omfattning som Shakespeare svårligen kan ha varit och genom sin börd hemmastadd i förnäma kretsar som var slutna för uppkomlingen från Stratford. Det ryktades att han var far till en av drottning Elisabeth i lönndom född son. Född 1550 var han 14 år yngre än Shakesepare, vilket kan accepteras. Värre är att han dog redan 1604, flera år innan några av de främsta dramerna ansetts ha kommit till: Macbeth, Kung Lear, Stormen m fl. Detta aber kringgår Oxfordianerna gesvint genom att hävda osäkerheten i gällande dateringar och förlägga pjäsernas tillkomst något decennium bakåt i tiden.Hur förhåller sig då paret Friberg till allt detta? Någon egen källforskning redovisar de inte utan refererar till den omfattande anglosaxiska litteraturen. Man kan inte annat än beundra deras hängivna flit men måste ändå konstatera att resultatet är nedslående. De har tagit sig vatten över huvudet och drunknar i ett hav av biografiska notiser, lösa spekulationer och krystade texttolkningar. Framställningen är just så mångordig och oklar som den ofta blir när man ger sig på ett stort och problematiskt stoff som man inte förmår överblicka. De sväljer den ena hårresande hypotesen efter den andra utan kritiska reflexioner.Här några exempel på hur resonemanget går. Metoden är genomgående densamma: att läsa dramerna som kodade allegorier över personliga förhållanden i de Veres privatliv och i hans omgivning. I komedin Trettondagsafton t ex uppvaktas den förnäma adelsdamen Olivia av en fjant till hovmästare, Malvolio. Vem är då hon? Jo, drottning Elisabeth! Och Malvolio blir då en ofrälse karriärist vid hovet som uppvaktar henne. Att Malvolio i pjäsen uttryckligen representerar en inbilsk puritansk glädjedödare och inget annat nämns inte av herrskapet Friberg som däremot låter sig övertygas om likheten mellan Olivia och drottningen: båda gör stort nummer av sin kyskhet och visar intresse för vackra kläder, och namnet Oliva är en anspelning på att drottningen använde oliven "som symbol för freden". Hur många litterära jungfrur stoltserar inte med sin dygd och hur många kvinnor i skilda samhällsklasser intresserar sig inte för kläder? Och olivkvisten som fredssymbol möter vi redan i Första Moseboks berättelse om Noas ark.För att ytterligare styrka sitt avkodande av Trettondagsafton nämner Friberg en av de burleska figurerna i pjäsen, Andreas Blek av Nosen. Denne stackare sägs anspela på en av de Veres hatobjekt, adelsmannen och poeten Philip Sidney, men bevisen för det "måste vi [dvs Fribergarna] för tillfället lämna därhän." Något senare tillfälle att underbygga tolkningen yppar sig dock inte på de drygt 800 sidorna.Ett annat exempel är tragedin Kung Lear vilken enligt Friberg handlar om de Vere själv på gamla dar. Lears länge misskända älsklingsdotter Cordelia är ett täcknamn för de Veres yngsta dotter Susan. När den döende Lear riktar sig till henne med orden "Se på henne, se, hennes läppar!" uttrycker han enligt denna tolkning "ett spirande hopp — en levande kontinuitet mellan far och dotter. Susan Vere skulle föra faderns verk vidare." Hon skulle alltså se till att alla de dramatiska manuskript hennes far författat skulle bevaras till eftervärlden för att i sinom tid tryckas. Inte nog med att denna texttolkning är vag intill intighet, den motsägs av det Cordelia står för i pjäsen: stoiskt tålamod och kristlig kärlek. Men vad Shakespeares verk egentligen handlar om intresserar inte paret Friberg, varken här eller i andra sammanhang. De läser dem enbart som personhistoriska chiffer.Låt vara att man i paret Fribergs krönika får sig till livs åtskilliga färgstarka notiser om livet i London omkring år 1600 och att den som gillar hovintriger kan få sitt lystmäte: som helhet måste boken betecknas som frukten av kärt besvär förgäves.