Det är en sommardag 1958 och familjen ska på utflykt. Plötsligt ringer telefonen. Moderns föräldrar är på väg över, de ska komma ”till te”. Familjen har inte sex likadana tekoppar och mjölken är sur. Besöket kommer att avslöja familjen. Allt går sönder.
"Till T" är essäisten, journalisten, manusförfattaren, akademiledamoten, jazzsångerskan Suzanne Brøggers första riktiga roman, meddelar förlaget. Innebär det någonting nytt för författarskapet? Nej, den som är bekant med Brøgger har hört historien förut. Det är kärnfamiljens upplösning. Det är den suicidala modern och den äldsta dottern som tar på sig för mycket ansvar. Det är könsroller och konventionalitet som katalysatorer för galenskap. Även formen med självbiografiska, essäistiska och metafiktiva drag är typisk för författaren. Familjens medlemmar är putslustigt döpta efter figurer i Nalle Puh, kronologin är upplöst på ett sätt som är mer konstfullt än fördjupande.
Fyrtio år efter Brøggers genombrott med "Fräls oss ifrån kärleken" vill hon fortfarande spränga sönder parförhållandet, monogamin, de bestämda platserna vid matbordet. Då var hon ikonen, sanningssägaren, budbäraren som nästan blev ihjälslagen. Idag är temat väl utforskat och har nästan fått en egen estetik: den sköra, nerviga hemmafrun som med lagda lockar och röda läppar kör medvetet vårdslöst i sin retrosnygga bil, rådjursögd går med på att läggas in på sjukhus för elchockbehandling, nervöst rökande checkar in på hotell med en pillerburk i handväskan.
Att "Till T" utspelar sig under 50-talet handlar emellertid mindre om nostalgi och mer om den linje som Brøgger vill dra mellan nu och då. Brøgger skriver: ”Ännu fanns inga dysfunktionella familjer, inga samspelsdrabbade barn, ingen postnatal psykos, inget dubbelarbete för kvinnor, inga epidemier som depression och stress.” Däremot fanns någonting annat. Med moderniteten kom nya, subjektiva former av lidande.
Självbilden var inte längre medfödd, utan måste skapas på egen hand. Problemen individualiserades, men strukturen bestod. Främst är det här som Brøgger vill föra samman två tidsplan. Familjen är fortfarande ett stycke teater, där ingen vill bryta illusionen. Genom rollspelandet är det meningen att familjen ska skapa identiteter som gör dess medlemmar lyckliga och fullkomliga. Men rollerna är begränsande och omöjliga att leva upp till. Det enda som skapas är ensamhet.
Som formexperiment och allegorisk fabel är "Till T" konstlad och obekväm, som modernitetskritik både aktuell och märkligt gammeldags.