Kärnfamiljen i spillror

Casa del Niño. Ett barnhem i Colombia. Ett av många. Där ska Anna och Sal äntligen få hämta hem sina barn, två pojkar. Tre och fyra år gamla, kanske äldre, man kan inte så nog veta. Uppgifterna är ofullständiga och inte helt pålitliga. Visst hade det varit "lättare" med mindre barn, men har man rätt att tänka så när nu äntligen?? När man blivit "godkänd" för att få adoptera? Hals över huvud reser de, fyllda av förhoppningar och tillbakahållna farhågor.

Och vet inte vart är titeln på Astrid Flemberg Alcalás i dagarna utkomna roman, delvis självbiografisk enligt uppgift. Hur självbiografisk vill jag inte veta. Det är en plågsam bok att läsa. Här sprängs inte bara kärnfamiljsidyllen sönder på nolltid, här går all tid och kraft åt till att överleva. Att nå kontakt med sönerna som snart uppvisar grava psykiska skador, som lever ut våldsamma aggressioner eller bara försvinner in i traumatisk tystnad.

Den första tiden med löss, skabb och kväljande liniment är ett intet mot vad som sedan följer. Söka hjälp? Javisst, hos läkare som menar att man måste räkna med att barn med svår bakgrund och efter alla omställningar reagerar. Hos specialister som säger att den här lilla fläcken på bilden efter datortomografin kan tyda på en hjärnskada men absolut inte behöver betyda nånting.´

Att ständigt vara rädd för att ens egna spärrar ska lossna, att göra något förbjudet, att själv börja slå tillbaka att göra och säga sånt som inga "riktiga" mammor gör eller säger.
Återstår PBU, tröstlösa PBU. "Jag visste att jag omöjligt kunde lämna PBU och Cecilia och fåtöljen bredvid den halvdöda benjaminfikusen, för utan den kvalmiga luften i samtalsrummet och den välmodulerande mässande rösten och lappen med telefontider i axelväskan fanns ingen skyddande buffert och ingen försäkring mot den katastrof som ständigt hotade ett andetag bort."

Och katastrofen kommer, den slutgiltiga. Då har föräldrarna försökt vara föräldrar i uppemot tjugo år. Ibland har alla fyra faktiskt lyckats vara en familj, korta perioder eller i varje fall stundtals. Här finns underbara scener - komiska och tragiska - av kontakt och av en infallsrikedom och ansträngning jag aldrig sett föräldrar uppbåda. Av enkel och banal lycka, som betyder allt, just då. På Päronvägen eller Aprikosvägen, mitt i det "normala" radhusområdet.

Astrid Flemberg Alcalá hemfaller inte ett ögonblick åt sentimentalitet. Hon låter Anna berätta, återhållsamt, hur det är att alltid tvingas vara, just det - återhållsam. Det hotar henne själv till livet, det hotar äktenskapet. Ett av barnen har överlevt. Av honom får hon höra hur hon alltid älskat sin man mer än barnen. "Det var ju en annan sak, protesterade jag. Kärleken mellan man och kvinna var en annan sak." Men sonen framhärdar, så är det inte. "Inte om hon var en riktig mamma." Han säger det sakligt, inte anklagande, bara konstaterar det som för honom är ett faktum.

Kan man leva med detta? Astrid låter Anna leva - om än som en annan människa. En strimma av hopp letar sig in genom bokens sista blad. Astrid Flemberg Alcalá har skrivit en bok som är smärtsam att ta sig igenom. Och omöjlig att lägga ifrån sig. Stilen är ömsom sprakande, ömsom lakoniskt uppgiven. Men alltid levande.

Och vet inte vart är hennes sjätte roman.
På försättsbladet står: "Till mina barn, mina kämpar."

Kärnfamiljen i spillror

Och vet inte vart är en smärtsam bok som är omöjlig att lägga ifrån sig konstaterar Bitte Jansson.