Kärleksroman i moll

Den klassiska kärleksromanen är långtifrån slutskriven, det visar Staffan Seeberg vältaligt med sin Sjöjungfruns namn, framhåller Tore Winqvist.Olycklig kärlek är ett av världslitteraturens äldsta och vanligaste motiv — Fedra, Werther, Cyrano etc — som möjligen varit lite mindre framträdande i de senaste årtiondenas seriösa författarskap, i motsats till de mer lättviktiga.En som vågar tackla detta slitstarka ämne på allvar, utan ironiska slängar eller reservationer, är Staffan Seeberg.Hans nya roman, Sjöjungfruns namn, är en rejäl fallstudie i den psykologiska realismens traditioner. Fosterbarnet och sedermera historiedocenten Harry Jörkefjord lever i nära femtio år med en ständigt malande längtan efter svägerskan Olma. Utåt märks nästan ingenting, men tre äktenskap, fyra barn och ett även i övrigt aktivt vardagsliv blir surrogat för den lidelse han aldrig får tillfälle att bekänna annat än för sin dagbok.Seeberg skriver i högsta grad inkännande, mjukt och poetiskt. Därutöver krävs också ett säkert handlag med miljöer och situationer för att det ska bli så gripande och igenkännligt som en klassisk kärleksroman faktiskt kan vara. Och Seeberg lyckas oftast med konststycket.Någon enstaka gång kanske analysen får väl mycket drag av runtimässig psykologisering, men i allmänhet blir man både fängslad och vemodigt berörd av dessa båda parallellt skildrade liv —den hopplöst älskande mannen och den älskade, men ovetande och känslomässigt otillfredsställda, kvinnan.Seeberg växlar då och då perspektiv mellan huvudpersonerna och Harrys fosterbröder. Fadersrollen är ett viktigt bimotiv; både Harry och Olma har fäder som är egocentriska bedragare, dömda för det och tidigt döda. Klassbakgrundens betydelse betonas men visar sig i grunden inte vara riktigt lika djupgående som familjeförhållandena i övrigt. Seeberg påminner ofta om sin dubbla kollega P C Jersild (båda är skrivande f d läkare). bland annat också i rollen som allvetande resonör i gränstrakterna mellan socialliberalism och liberalsocialism. En annan själsfrände är faktiskt 10-talisten Sigfrid Siwertz, som brukade eftersträva samma intima, medkännande ton som Seeberg markerar bland annat genom sina emotionelltladdade ofullständiga meningar.Seeberg känner sina figurers miljöer — Bromma, ambassadörsbostäder, akademiska institutioner et cetera — och är bra på att imitera både konventionellt borgerliga och skenradikala fördomar.Kanske ägnar han sig mer åt att beskriva än att avslöja de livets "förgreningspunkter" som handlingen kretsar kring. Men visst låter han klok och livserfaren, och visst är många av Harrys anteckningar och tankar slående vackra i sin tragiska oföränderlighet. Känslan av att livet rinner bort, meningslöst, får sin utlösning och samtidigt ett slags protest i den flera gånger upprepade meningen "Olma, tag min hand!".Sjöjungfruns namn är ett bra exempel på hur allmänmänsklig livserfarenhet kan kondenseras till lättillgänglig men ändå seriös romankonst.