Kulturarvets förflackning är en realitet i dagens Sverige och inte bara reaktionärt gnäll. Men det finns också ljuspunkter i detta mörker. Bokutgivningen av klassisk litteratur till exempel är mer omfattande än någonsin. Stora och små förlag tävlar om att ge ut klassiker i nyöversättning.
Ett färskt exempel är den italienske renässansförfattaren Francesco Petrarca. Hans ryktbarhet i eftervärlden vilar främst på hans kärleksdikter. I egna ögon och för den närliggande samtiden var retorikern och prosaförfattaren Petrarca väl så viktiga. Med sin penna bistod han många av tidens furstar och vann deras vänskap.
Exempel på denna sida av hans litterära verksamhet finner man i en alldeles nyutgiven bok med titeln "Överallt främling. Åtta brev om resor" För den utmärkta översättningen svarar Lars-Håkan Svensson.
Det lilla förlag som står för utgivningen kallar sig Faethon, i den antika mytologin namnet på en son till Helios, Solen. För att bevisa sin höga börd vill han köra solens vagn över himlafästet, men det slutar med att Zeus straffar den övermodige med sin blixt så att han störtar i havet. Man önskar det lilla, till Stockholms universitet knutna förlaget, bättre lycka än så i framtiden.
De åtta breven representerar olika stadier i Petrarcas liv och speglar ibland tidens stora händelser, som Digerdöden. I ett långt brev skildrar han sin uppväxt och bildningsgång, i ett annat sina vandringar i staden Rom bland alla dess sevärdheter.
Från sin egentliga hemstad Florens var han utestängd sedan hans föräldrar förvisats därifrån till följd av en av de många fejderna mellan stadens dominerande familjer. Formellt var Florens då ännu en fristående republik.
Det sista brevet är riktat till eftervärlden och bildar ett porträtt av författaren sådan han såg sig själv. Eget beröm luktar illa, är ett talesätt jag lärde känna som ung. Tillämpat på Petrarca kan man lätt få nog av denna odör. Han framställer sig själv som begåvad, världsvan, filosofiskt beläst och allmänt behaglig att umgås med. Sexuell åtrå passar inte hans ideal och stör den mogne mannen:
”När jag närmade mig mitt fyrtionde år och ännu var full av begär och kraft, förkastade jag både själva den obscena handlingen och alla minnen av den så grundligt som om jag aldrig hade sett åt en kvinna. Jag räknar detta som något av det lyckligaste som hänt mig och tackar Gud för att han befriat mig från detta slaveri.”
För att vara skrivet av en poet berömd för sin kärlekslyrik är detta ett märkligt uttalande. Men för all del: hans älskade, en i sonetterna besjungna Laura, hade vett att dö ung.