Kärleksförklaring till Venedig

Staden Venedig, med alla sina medeltids- och barockpalats på leriga deltaöar i Adriatiska havet, är den egentliga huvudpersonen i en ny historisk roman av den mångkunniga fotografen, skribenten m m Marita Jonsson. Titeln Syndafloden anspelar på det orkesterverk som Igor Stravinskij 1960 skrev just där, och handlingen domineras av det högvatten som då drabbade staden. Här fick världen en varningssignal om vad som hotar ett av de allra mest kända och värdefulla kulturarven, och klimat- och växthuskrisen fick en konkret och oemotsäglig illustration.

Just Marita Jonsson är sällsynt väl skickad att behandla det här ämnet. Hon har under många år regelbundet besökt Venedig och varit styrelseledamot i en organisation som arbetat för att rädda staden från att sakta sjunka ner i dyn. Hon har också som länsantikvarie på Gotland bidragit till att göra Visby till ett av Unescos världsarv, få i gång medeltidsveckan m m. Dessutom har hon skrivit en roman om drottning Kristina och en rad andra böcker om bland annat konst och arkitektur. I Syndafloden väver hon samman just de motiv som ligger henne själv varmt om hjärtat: konstens roll i enskilda människors liv, dess utsatta situation i historien och samhällslivet, och skönhetens väg via öga och öra in i individens innersta.
Som de flesta andra historiska romanförfattare varvar Marita Jonsson det stoff som är faktiska händelser och förhållanden med annat som hon själv hittat på men som kanske skulle kunnat vara "sant". Stravinskijs komponerande, whiskykonsumtion, krämpor och kontakter med både italienare och amerikanska musikervänner under just den här tiden är ganska välkända ingredienser, medan bokens andra huvudperson, en ung autistisk men konstnärligt begåvad amerikansk flicka, är fritt formad av författaren, men med vissa drag från en dåtida dansös. Relationen mellan de båda är helt fri från de pedofila inslag som skulle kunna tänkas; i stället är det vanlig mänsklig omtanke, tydligen från båda hållen, som styr deras ordknappa kontakter.

Även om den sexuella komponenten alltså verkar saknas finns här lite av samma stillsamt skönhetsdyrkande atmosfär som i Thomas Manns Döden i Venedig. Den kan nog ha bidragit med en del inspiration. Marita Jonsson skriver enkelt och ledigt men ändå med klart lyriska och ibland nästan andäktiga tonfall. De flesta kända miljömarkörerna finns med: de artigt vänliga portiererna, gondoljärer och tiggare, sångare, duvor och servitörer, Markusplatsen och katedralen, hela den av gammal aristokrati och internationell kulturelit präglade innerstaden.
I yttre mening händer inte så mycket i boken: promenader i blöta skor, bjudningar med levande musik, komponerande och sjukdomsfall. Men de små detaljerna inregistreras varsamt och trovärdigt. Däremot lanseras inga originella teorier om hurdan Stravinskij egentligen var; hans person, familjeliv och musikaliska egenart förblir bara vagt antydda faktorer i dessa senhöstveckors lite melankoliska vardagsliv i Venedig. Flickan - som kan vara vad som helst mellan tio och femton - ser man ännu mer konsekvent bara utifrån, men hon blir ändå en minnesvärd gestalt, snarare rörande än gripande. Autismen - eller om det kan vara ett trauma efter moderns död - antyds kunna botas eller lindras genom kontakten med den store komponisten och den gemensamma konstnärliga intuitionen.
Syndafloden är med sin självvalda begränsning av motiv och ambitioner ett väl genomfört stycke historisk vidarediktning. Den förutsätter kanske inte att man älskar Italien, men visst underlättar det läsarens uppskattning av denna hyllning till Venedig.

Kärleksförklaring till Venedig

Marita Jonssons roman Syndafloden är en varsam och stillsam hyllning till staden Venedig, skriver Tore Winqvist.