Leif Lewins ”Frihet är ett annat ord för tomheten efter dig” skulle kunna gälla för en kärleksskildring. Kärleksförhållandet mellan huvudpersonen, den konservative kulturskribenten och Uppsalaakademikern Jan, och den starka och oberoende landskapsarkitekten, seglaren och hippien Cecilia utgör mycket riktigt kärnan i berättelsen. Ändå är Lewins roman för mig i första hand en intellektuell betraktelse över människan som politisk varelse och över vårt ständiga sökande efter äkthet i oss själva och andra.
Jan kommer till Uppsala i början av sextiotalet för att bli den första akademikern i familjen. För hans generation handlar livet om en ny politisk medvetenhet: Kubakrisen, öststatsdiktaturerna och det annalkande Vietnamkriget är ämnena för dagen och den nya ungdomskulturen breder ut sig. Själv är Jan både sexuellt försagd och en intellektuell skeptiker. I sitt sökande efter förebilder förblir han främmande för den revolutionära vänstern, men trots att hans debattartikel om ”traditionens död” blir startskottet för hans skribentkarriär är han inte heller hemma bland de konservativa krafter texten har väckt till liv. Mötet med hippiekollektivet Plejset och med den starka individualisten Cecilia både förlöser Jan sexuellt och öppnar för nya dilemman. Lika lite som han kan identifiera sig med flower-powerkulturen kan han nämligen acceptera en kärleksförbindelse utan ensamrätt till den andre. En dramatisk upplösning inträffar på tröskeln till åttiotalet då hiv-epidemin också gör sitt intåg.
Berättelsen glider smidigt framåt som ett segelfartyg på blanka vatten men den går trots sina många intressanta frågor aldrig in på djupet. Stilen är märkligt gammaldags. Ibland får jag en känsla av att jag läser en studentskildring från förra sekelskiftet, bitvis färgad med en Hjalmar Söderbergliknande leda och melankoli. Med undantag för Jan är karaktärerna snarare typer än individer och miljöerna är vagt skissade, men här handlar det å andra sidan inte om en realistisk samhällsskildring.
Mest läsvärd är Lewins roman som en historia om det svåra valet mellan oberoende och tillhörighet, ett val som kan vara lika svårt i kärleken som i politiska ideologier. Jag läser den främst som en historia om skeptiker som ständigt ifrågasätter, tänker och söker i stället för att helhjärtat låta sig ryckas med av någon politisk ytterlighet. Om detta ser jag gärna fler romaner, inte minst av Leif Lewin som med sin erfarenhet av forskning och debatt i statsvetenskap kan axla detta ämne som få.