Kärlekens outgrundlighet

Författarporträtt är en bred, populär och seglivad genre. Läsarna lockas av möjligheten att komma verkliga och kända gestalter nära inpå livet, de som skriver biografierna av yrkes- och själsfrändskapen — ofta ägnar de sig även annars åt skrivandets glädje och vånda, i skiftande genrer. Så är det också med Jan Arnald, litteraturvetare, deckar- och romanförfattare (ibland under pseudonymen Arne Dahl). Han har nu byggt vidare på sina insikter från avhandlingsarbetet genom att skildra författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine i vad han kallar "en nittonhundratalsroman". Det är mycket riktigt en fascinerande läsning, inte minst genom de avsnitt där Arnalds egen fantasi får flöda tämligen fritt. I dessa påhittade men fullt tänkbara episoder från framför allt barndomsåren får de båda huvudpersonerna kött och blod som i en riktigt bra traditionell roman, samtidigt som många andra avsnitt närmar sig den vetenskapligt pålitliga historieskrivningen.Maria och Artur är alltså en genreblandande bok, vilket kan passa bra när man skriver om genre- och gränsöverskridaren Artur Lundkvist och den visserligen övervägande lyriska men på sitt sätt också okonventionella Maria Wine. Tillsammans var de ett kändispar innan det uttrycket fanns. De speglade ett par av just 1900-talets experimentella återvändsgränder, den systematiska sexuella frigörelsens och trolöshetens princip och den så kallade tredje ståndpunktens att demokratier och kommunistdiktaturer är ungefär lika goda kålsupare, dock kanske de förra allra värst. Arnald har lyckats få dem att framstå både som mycket unika individer och som avspeglingar av vad som rörde sig i tiden. Många detaljer skulle förstås framstått som oerhört avslöjande för båda parter om de levat; nu är det femton respektive tre år sedan de dog och de hade inga barn som kunde tagit anstöt. Arturs (de omnämns i regel bara med förnamn) älskarinnor eller vad de skall kallas nämns lite diskretare, av Marias var somliga berömdheter somAly Khan och Gunnar Björnstrand; ingendera av makarna höll sådant hemligt vare sig för varandra eller omvärlden. Den sortens äktenskap lär sällan kunna vara harmoniska eller okomplicerade, och paret Lundkvist-Wine genomgick många svåra perioder, mest närvardagslivet på hemmaplan nötte på tålamodet hos framför allt honom. Arnald ger en mångfasetterad och långtifrån tvärsäker bild av relationen, som ett slags livslång samhörighetskänsla med toppar och dalar.Här finns många pregnanta formuleringar om kanske framför allt Artur Lundkvist som person och författare: "Jag är inte säker på om det överhuvudtaget finns något sårigt i hans texter, ens i skrivandet, men om det gör det så läks såren omedelbart såfort texten är klar."Visst var Artur Lundkvist som liten ett känsligt barn och "inte som andra" — det är nog de allra flesta konstnärer — men tendensen att tuffa till sig, vända energin utåt och framför allt mot skrivarkallet gör honom snart svårsårad. Han är egentligen rättegocentrisk, vilket ju erfarenhetsmässigt inte hindrar en revolutionärt socialistisk samhällssyn, även om det bör ha förvånat somliga att Leninpristagaren gjorde sina reseskildringar från Latinamerika huvudsakligen med taxi som transportmedel. En grundläggande invändning mot Lundkvists, Marx och många snarlika samhällssyner är att den egna, mest på andra mål än pengar inriktade ambitionen och energin godkänns samtidigt som mer prosaiskt materialistiska strävanden av samma karaktär får moraliskt underkänt.Strax efter att Lundkvist invalts i och tackat ja till Svenska Akademin slutade han göra sovjetvänliga uttalanden. Arnald påstår inget om orsakssamband men medger att Lundkvists politiska omdöme knappast var det bästa. Det är en viss underdrift. Arnald noterar vaket olika ideologiska piruetter utan att själv ta tydlig ställning eller analysera — hans huvudinriktning är den litterärt stilistiska plus den psykologiskt biografiska. Att Säpo intresserade sig för författarparet är knappast så förvånande som det här antyds; alla kriterier för det var nog uppfyllda om vårt land överhuvudtaget skulle ägna sig åt underrättelseverksamhet under det kalla kriget.Medan Artur Lundkvist framstår som ett strindbergsliknande temperament, hyperproduktiv och rollmedveten, verkar Maria Wine i grunden präglad av sin uppväxt som övergivet barnhemsbarn med ett utseende som Rita Hayworth och en småningom allt tydligare talang att förvandla sina privata känslor till gripande dikt. Vad man möjligen är nyfiken på utan att få så mycket svar är hur hon så snabbt lyckades byta språk från danska till svenska. Arnalds inkännande sätt att skildra hennes ensamhet som barn och sökandeefter kärlek är föredömligt konkret och trovärdigt. Däremot kan det väl diskuteras om hans sätt att abrupt kasta sig från episoder i Arturs liv till samtidiga episoder i Marias är det allra bästa sättet att lösa dispositionsproblemen i denna dubbelbiografi; men det är samtidigt svårt att ange något bättre. Den modell han valt ger en känsla av ödesbestämdhet och kärlekens outgrundlighet. Den bäddar också för en lätt tragisk och fint balanserad ton mot slutet. Senare delen av makarnas liv behandlas annars mycket mer summariskt än början. Det är kanske naturligt, eftersom Arnald själv är ganska ung och den mesta dramatiken tenderar att infalla före den högre medelåldern. Han träder ibland också in i sin egen text med personliga känslor och erfarenheter, vilket inte heller är så dumt tänkt.Det är alltså en mycket pigg, mångsidig och bångstyrig men ändå utomordentligt välunderättad och genomskådande biografi Jan Arnald åstadkommit. Så visst kan även litteraturvetare utan att behöva skämmas få en stor, fängslad och tacksam läsekrets.