Kärlekens ekande tomrum

Ett samlag, visserligen skildrat med lakonisk distans och utan några alltför påträngande intima detaljer, utgör det frapperande anslaget i Kristina Sandbergs nya roman, Ta itu. Att det är en otrohet det är frågan om blir man varse redan i den första meningen, likaså att det är något annat än kärlek som sammanfört dem båda.Hela scenen genomsyras av en underton av sorg eller uppgivenhet och sammanfattas med orden: "Så enkelt. Meningslöst. Eller onödigt. Jag tyckte inte om hans dofter." Den som säger detta är bokens berättarjag Maria. Hon bor i en norrländsk stad tillsammans med maken Anders och barnen Siri och Fredrik och arbetar som kartritare. Vid den tidpunkt när vi får lära känna henne har hon emellertid gått ned i halvtid för att kunna läsa en distanskurs i konsthistoria vid Umeå universitet.Sakligt och konkretTrots att detta är något som hon länge har drömt om att göra är hon inte lycklig. Tvärtom lever hon med en ständig ångest, en känsla av att aldrig räcka till, av att sväva i ett ingenting, utan att kunna få fäste någonstans — inte ens i de män som hon bedrar sin man med. När hon läser tidningen dröjer hon allt oftare vid minnesrunorna över dem som dött i unga år, och när hon en dag låser in sig i tvättstugan och vägrar att öppna, hur förtvivlat hennes man än bankar på dörren, är det inte för att hon vill vara i fred när hon sköljer upp sina blusar ?Ta itu är en ovanligt saklig och konkret berättelse om hur det kan vara att långsamt krossas under ett inre och yttre tryck, liksom om det nödvändiga i att hitta den sanning bortom vardagens alla trivialiteter som gör livet värt att leva. Samtidigt som det är en berättelse om ett enskilt kvinnoöde handlar Ta itu om ett Sverige där utbrändhet och depression tycks ha blivit en folksjukdom.Säkert finns det åtskilliga kvinnor som kan känna igen sig i den situation som Kristina Sandberg beskriver — småbarnsmammor som i likhet med Maria har kommit till insikt om hur omöjligt det är att leva upp till kraven som ställs, men som ändå tappert försöker. Förutom att vara en god mor åt sina barn och en tillgiven hustru och hängiven älskarinna åt sin man, känner Maria förväntningarna att vara en pålitlig resurs på jobbet, någon som utan att knota åtar sig allt från kaffeveckor till arbete i trivselskapande kommittéer, en lojal dotter åt sina åldrade föräldrar och en glittrande värdinna på middagsbjudningarna för sina och makens vänner.Dessutom vill hon ha tid för sig själv, för något som bara är hennes eget: "Något som var mitt. Som inte pressade sig inåt, över. Som istället öppnade, släppte in något annat. Inte bara rädsla." Som en skildring av de många och stundtals motstridiga rollerna som ryms i definitionen av den moderna kvinnan är Ta itu med andra ord en bok med en viss aktualitet.Ta itu är dock inte bara en berättelse om en vanlig, stressad småbarnsmamma, därtill är Maria en alltför komplicerad, och outgrundlig, karaktär. Vi får knappast veta något alls om hennes liv, så som det gestaltade sig före den där själlösa omfamningen i bokens inledning, men av de antydningar som Kristina Sandberg omsorgsfullt placerar ut i texten, förstår man att där har funnits både depressioner och självmordsförsök.Såväl bräckligheten i Marias skugglika väsen som hennes vacklande på randen av det psykiska sammanbrottet är väl skildrad, ändå hade boken förmodligen vunnit på en fylligare karaktärsteckning. Man hade gärna sett att lite mer tid ägnades åt Marias inre liv, i stället för åt alla dessa detaljerade beskrivningar av de vardagliga bestyren som fyller, och bitvis tynger, boken.Oförberedd vändningYtterligare ett problem är att den ångestladdade stämningen försvinner i stället för att förtätas när berättelsen når sin dramatiska höjdpunkt. Trots att förväntningarna på att något kommer att hända effektivt byggs upp redan från den första sidan, kommer vändningen alldeles oförberett, på ett sätt som inte känns särskilt lyckat.Invändningarna till trots är Ta itu ändå en på det hela taget engagerande berättelse, mycket tack vare det lakoniska, laddade språket som genast kopplar ett fast grepp om läsaren. Såväl den exakta, fåordiga berättarstilen som den starka betoningen av det dagliga livets detaljer, liksom det kompromisslösa utforskandet av kärlekens ekande tomrum, gör att tankarna under läsningen mer än en gång går till den norska författaren Hanne Ørstavik — och det får väl anses vara ett mer än godkänt betyg åt Kristina Sandberg.