Kärleken betydde mest

Det närmar sig 13 mars och vi kan erinra oss den revolution som genomfördes den dagen för exakt 200 år sedan. En av dem som uppmärksammat detta minne är Anders Isaksson. Med saknad konstaterar man att denne skicklige reporter, tillika kunnig historiker, inte längre finns ibland oss. Kort innan hans bok, kallad "Kärlek och krig", utkom av avled han.

I början av 1809 hade missnöjet med Gustav IV Adolf och hans envetna krigspolitik växt sig stark. Revolutionära förslag ältades i det fördolda inom olika kretsar, bland ämbetsmän och officerare, men det var svårt att samordna planerna. Ämbetsmännen inspirerade dock generalen K.J. Adlercrutz, som då befann sig i Stockholm på väg från Finland. Han lyckades tillsammans med några andra officerare på Slottet gripa kungen, som först slet sig men infångades och sattes i säkrare arrest. En underrättelse, som för övrigt Gustav IV Adolf också fått, hade just kunnat berätta att "västra armén", förlagd till Karlstad, hade satt sig i rörelse mot huvudstaden. Den stod under befäl av den revolutionärt sinnade överstelöjtnant Georg Adlersparre. Kuppmakarna i Stockholm måste göra något innan kungen hann vidta motåtgärder.

Låt oss nu gå framåt i tiden. Den vårsoliga 22 mars - dagens namn var Victor, således Segraren - tågade Adlersparre i spetsen för sina styrkor in i Stockholm, lämpligt nog ridande på en vit häst. Isaksson skildrar detta: "Det var Adlersparres stund på jorden, ett par timmar under oavbrutet jubel och hurrarop." Han red över Gustav Adolfs torg, saluterade ryttarstatyn och fortsatte över Norrbro. Där satt han av hästen, gjorde honnör, bugade sig och kysste hertig Karls framsträckta hand. I hertigens salong skulle han sedan för första gången möta Adlercreutz. Isaksson skriver: "Adlersparre sträckte fram handen och bugade lätt inför den överordnade generalen: 'Karl Johan Adlercreutz, Finlands hjälte' sade han. 'Georg Adlersparre, hela Sveriges hjälte', svarade Adlercreutz." För läsaren kommer det nästan som en kalldusch när Isaksson fortsätter: "Det var ett anslående men genomfalskt skådespel."

Jag har nämnt detta för att ge ett prov på Isakssons förmåga att inte gå förbi det som kan vara effektfullt. Sådan episoder skildrar han med brio. Här framträder den politiske reportern med all tydlighet. Men det är inte det enda som gör boken läsvärd.
Anders Isaksson lärde sig också, vilket han visade i sin stora Per Albin-biografi, att på ett kunnigt sätt behandla det historiska materialet, värdera källorna och diskutera tidigare forskares resultat. Vad gäller 1809 års revolution har han tagit hänsyn till äldre bearbetningar, framför allt de som skrevs av min och många andras uppskattade lärare Sten Carlsson i doktorsavhandlingen från 1944 om Gustav IV Adolfs fall och senare i en biografi över kungen. Men han har också utnyttjat nya arbeten, exempelvis den noggranna analys, som Mats Edholm 2005 ägnade västra arméns revolt i "Marschen mot makten".

Isaksson är utförlig i sina beskrivningar av de revolutionära strömningarna och skeendets många episoder. Det kan, om man är uppriktig, vara svårt att hålla isär alla de personer som här samtidigt figurerar. Det känns ibland, om den respektlösa jämförelsen tillåts, som om man befunne sig mitt i en av Dostojevskijs romaner. Ett vimmel av människor men innerst inne en fasthet i "handlingen".
Till det mest fängslande i boken hör, som citaten ovan visat, motsättningarna mellan Adlercreutz och Adlersparre. Som så ofta i historien var det en kamp om makten inom de upproriskas led. Den intressanta personen är i detta fall Adlersparre och Adlercreutz kan därför här lämnas åt sitt öde. Adlersparre hade en synnerligen skiftande levnadsbana innan han kunde rida in i Stockholm på sin vita häst. Han växte upp i en jämtländsk officersfamilj, blev själv krigare men sadlade om för att ägna sig åt författarskap. Anonymt utgav han "Läsning i blandade ämnen" men gick också in i ämbetsmannavärlden och var i slutet av 1790-talet riksarkivarie. När det närmade sig 1809 och han såg vartåt det barkade hän beslöt han sig för att bli upprorsman och lyckades, trots att han inte var general, bemäktiga sig ledarskapet över västra armén.
I rubriken till boken ingår också ordet "kärlek". Man kan undra över var detta hör hemma i intrigspelet 1809. Svaret är att Adlersparre, då en 49-årig ogift man, vid en tillfällig övernattning hos en godsägare Linroth i Gustafsvik nära Kristinehamn, för första gången fick träffa husets 25-åriga dotter Louise. Han blev blixtförälskad och for vidare i en euforisk känsla som präglade hans handlande framöver. Det var inte fullt så viktigt längre för honom att få en taburett. I slutet av april skrev han ett friarbrev och den 7 maj fick han svar: "Fritt, villigt och oövertalt giver jag det begärda ja." Isakssons sista budskap till sina läsare blir alltså att ibland kan för en man kärleken betyda mera än militära och politiska framgångar.

Kärleken betydde mest

Motsättningarna mellan Adlercreutz och Adlersparre under revolutionen 1809 skildras effektfullt i Anders Isakssons sista bok Kärlek och krig, konstaterar Torgny Nevéus.