Lena Anderssons nya roman Egenmäktigt förfarande har fått undertiteln ”en roman om kärlek”. Jag kan inte låta bli att tycka att det är att slarva en aning med begreppen. I synnerhet då Lena Andersson i vanliga fall är en av de mest samvetsgranna tänkare jag känner till. Få är så noggranna med orden, få vänder och vrider lika omsorgsfullt på begreppen, som Lena Andersson. Det är också just detta som gör henne till en så läsvärd skribent, även om man inte alltid stämmer in i hennes slutsatser eller ens delar hennes utgångspunkter.
Det är med detta i åtanke som jag förvånas när hon nu, för en gångs skull, slarvat med begreppen. Att kalla den nya boken för en roman om kärlek är nämligen, enligt mig, gravt missvisande. Nu är det ju mycket möjligt, kanske till och med troligt, att det inte alls handlar om slarv. Förmodligen är det så att jag och Andersson inte fyller ordet kärlek med samma innebörder. Vi delar helt enkelt inte utgångspunkt. Men för mig handlar Anderssons bok inte ett dugg om kärlek. Mer korrekta undertitlar skulle ha varit ”en roman om en förälskelse” eller ”en roman om en passion”. Kanske allra bäst: ”en roman om självbedrägeri”.
Men låt oss ta det från början. Romanen handlar om Ester, en trettioettårig essäist och poet som med sin kritiska och knivskarpa analysförmåga på många sätt påminner om Andersson själv. Ett slags alter ego, får man anta. En dag får Ester i uppdrag att hålla en föreläsning om videokonstnären Hugo Rask. Föreläsningen leder till en intervju som i sig leder vidare till några korta men intensiva kärleksmöten. Ester blir störtförälskad och lämnar sin fasta relation i hopp om att bygga upp ett nytt liv tillsammans med Hugo. Vad Ester dock trots sitt skarpa intellekt inte lyckas se, men som är smärtsamt tydligt för läsaren, är att Hugo är ett regelrätt svin som endast utnyttjar den förälskade, och därigenom svagare, Ester.
När Hugo drar sig undan försöker den annars så klarsynta och rationella Ester, med hjälp av rejäla logiska kullerbyttor, övertyga sig själv om att de två trots allt hör ihop. Andersson visar hur längtan efter bekräftelse och närhet slår hål på och övervinner förnuftet. Hoppet, som bekant det sista som överger människan, är här långt ifrån någon positiv kraft. Tvärtom, det är ”en parasit på människokroppen” som grumlar Esters blick och gång på gång får henne att bedra sig själv.
Detta självbedrägeri skildrar Andersson med en svidande klarhet. Min enda invändning är just den: det handlar inte om kärlek. Att Hugo inte älskar Ester är uppenbart. Men egentligen är det inte heller kärlek som Ester hyser för Hugo. Snarare är det fråga om förälskelse, om begär. Hon vill äga Hugo. Men den sanna kärleken begär inget, den kräver inte sitt. Den sanna kärleken kan inte ens ett förnuft av Esters kaliber förklara, den är alltid dåraktig, alltid ett mirakel.
Men som en dissekering av en passion, av förälskelsens helvetiska maktspel och ljuvliga plåga, är Anderssons roman utmärkt. Ja, rent av älskvärd.