Den 6 december 1891 hölls i Stockholm en tillställning kallad Aftonbladsfesten. Den hölls för att fira att Harald Sohlman då varit tidningens redaktör i ett år. På festen lärde barnboksrecensenten i Dagens Nyheter, författaren Gurli Linder (1865–1947) och ingenjören och ballongfararen Salomon August Andrée (1854–1897) känna varandra. De hade träffats två år tidigare på den så kallade revolutionsfesten, men nu började de på allvar tala med varandra. Mötet resulterade i en minst sagt komplicerad och tragisk kärleksrelation, som skildras i Lena Kårelands bok Ett sällsamt dubbelliv.
August var visserligen en fri man, men upptagen av sina ständiga ballongfararäventyr, bland annat på Östersjön 1893. Han och Gurli hade få tillfällen att träffas, men de lyckades ändå under några år hitta möjligheter till umgänge, dels på tu man hand, dels i Sällskapet Kråkorna, där de var medlemmar. August var dessutom en flitig gäst i det Linderska hemmet: de hade telefonkontakt och skrev brev till varandra. Stora delar av korrespondensen finns bevarad och har utgjort ett viktigt källmaterial för bokens författare.
August försvann för alltid efter en Nordpolenfärd 1897 tillsammans med Knut Frænkel och Nils Strindberg. Expeditionens kvarlevor återfanns först 1930 på Vitön av det norska fartyget Bratvaag. August var med andra ord borta sedan 6 år då Gurli fick sin frihet. Kärleksaffären blev således kort. Mest intensiv var den åren 1894–1896, då Gurli och August träffades regelbundet i smyg.
Gurli Linder skulle komma att överleva August med 50 år. Detta till trots skulle hon aldrig glömma honom eller ens låta minnet av honom förblekna. Under 1930-talet skrev hon sina memoarer i omgångar. I dessa höll hon hela tiden minnet av och kärleken till August levande. Det intressanta med memoarerna är dock inte endast att hon hela tiden uppvärderade minnet av sin älskade utan att hon talade till honom i dem förde ett ständigt samtal eller en evig dialog med honom långt efter hans död. Det gör läsningen av memoarerna så spännande och levande.
Kårelands vackra bok, som bland annat bygger på memoarerna, blir av det skälet en sann läsupplevelse. Dess skildring av en omöjlig kärlek i en tid av trångsynt konvenans blir oerhört fascinerande. Att denna bok borde bli film känns bara helt rätt. Historien som Kåreland berättar är som gjord för det: den har allt eftersom den spinner på ett evigt tema, känt från exempelvis de medeltida balladerna - kärlek med förhinder.