Karl XII än en gång

Karl XII är, år efter år, omdiskuterad i Sverige och väcker känslor som få andra. Inte bara historiker utan också forskare av annat slag har sökt greppa hans personlighet. I min klippsamling hittar jag en lärd artikel ur Läkartidningen från 2002. En professor i barnneuropsykiatri hävdar med bestämdhet att Karl tycks ha uppfyllt de flesta kriterierna för Aspergers syndrom. Det enda ledsamma är, säger han, att "patienten knappast kan intervjuas".
Att författare skönlitterärt ägnat Karl XII stor uppmärksamhet är välkänt. En lista skulle bli mycket lång; vi kan här nöja oss med att gå från Voltaire via Tegnér och Frans G Bengtsson till Ernst Brunner.

Peter From, som tidigare skrivit om Karl XII:s död och alltså är väl hemmastadd i problematiken kring kungen, börjar sin nya bok, som han kallat Katastrofen vid Poltava med att citera Brunner. Han återger dennes snabbt beryktade omdöme, att kungen var "lika hänsynslös som Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot". From har klart drivits av ambitionen att vända sig mot det ensidiga och anakronistiska i Brunners och ett par andra skribenters Karl XII-bild. Kungen hade som vi alla brister men också goda karaktärsdrag, säger han, och fortsätter: "Man måste också i rimlighetens namn bedöma honom utifrån 1700-talets referensramar och inte i enlighet med dagens - eller någon annan irrelevant epoks samhällssyn som måttstock." Vad man kan invända mot Karl är att han inte var tillräckligt klarsynt när det gällde den storpolitiska utvecklingen i Europa. Just det skulle få svåra konsekvenser för Sverige. Anmälaren instämmer för sin del i Froms grundsyn på Karl XII.

Jag vill också betona att From är välskrivande. I och för sig är det inte någon tråkig sysselsättning att plöja igenom den tjocka boken. Men jag har en principiell anmärkning på en punkt. När författaren nått fram till belägringen av Poltava, som påbörjades i april 1709, befinner sig läsaren på sidan 271!
För all del, denna långa introduktion till det som From med skäl kallar "katastrofen" är naturligtvis välmotiverad i den bemärkelsen att "Poltava" inte sprang fram ur ett vakuum. Bakom nederlaget låg nära ett decennium av dels framgångar, dels missgrepp från kungens och föralldel också andra aktörers sida. Men, jag skulle vilja sätta mig ner skolmästaraktigt och säga till författaren: "Detta kan du göra mycket kortare, eftersom många skrivit om 'förspelet' tidigare. Du skall gripa in där du tycker att föregångarna dragit felaktiga slutsatser av materialet, tala om att du själv gjort nya iakttagelser eller att du bygger ditt resonemang på ett annat teoretiskt underlag. Men kom fram till Poltava någon gång! " From är nu inte ensam om detta arbetssätt. Jag tycker mig ha märkt att när någon numera skall analysera en enstaka historisk händelse landar vederbörande i en omfångsrik biografi över huvudpersonen.

Jag måste erkänna att när jag fick veta att From hade skrivit om Poltava hajade jag till:"Men det här skrev ju Peter Englund om för tjugo år sedan." Det var oklokt av mig att tänka så, ty som historiker borde jag ögonblickligen ha insett att hur skickligt en framställning av något i det förflutna än är utförd innebär det inte att sista ordet är sagt.
Det föresvävade mig i stället att jag borde göra ett slags jämförelse mellan Englund och From hur de har behandlat det dramatiska avgörandet i det solstekta Ukraina strax efter midsommaren 1709. Men om jämförelsen skulle ha utförts ordentligt, hade den krävt ett arbete, säkert motsvarande tio akademiska poäng. Jag får nöja mig med följande reflexioner.

Källor av skilda slag liksom seklers litteratur har varit så rikhaltiga att Englund och From kunnat göra ett personligt urval. Ibland frågar man sig nästan om de talar om samma slag! From arbetar friskt med dialogen, citerar i direkt anföring. En fänrik Piper har skadat fötterna och kungen frågar om något är "borta av fötterna" . Ja, "tår och hälar", svaras det. Kungen säger "lappri, lappri" men lite senare till en överste: "Det är skada om honom, ty han är så ung." (Detta ägde rum i april 1709, då man ryckte fram mot Poltava; det skedet berör Englund bara översiktligt.) Dramatiskt är detta onekligen framställt.
Englund är mera episk, mera personlig, men inte anakronistisk. Ett par lösryckta citat avseende den tidpunkt då slaget var förlorat för svenskarna som desperat försökte sig på motanfall: "lukten av avfyrat svartkrut påminner om doften av ruttna ägg" "det klirrande ljudet när högt flygande kulor studsar på bajonetter" "på jorden kladdiga bitar av människor, krälande tarmar och stora pölar av svartnande blod". Läsaren förnam 1988 detta rent fysiskt. Så hade ingen svensk historiker av facket beskrivit ett slag tidigare.

From får sista ordet. Han avslutar sin bok på följande sätt: "Quot capita, tot sententiæ - det finns lika många åsikter som människor. Om Karl XII och hans livsgärning finns det möjligen ännu fler."

Karl XII än en gång

Välskriven men alltför omfattande och omständlig, lyder Torgny Nevéus omdöme om Peter Froms nya bok om Karl XII.