Karl-Gustaf Hildebrands treklanger

I standardverket Den Svenska Litteraturen betecknas den nyligen avlidne Uppsalaförfattaren Karl-Gustaf Hildebrand av Lars Lönnroth som en av 1930-talets verkligt betydande lyriker. Handboksförfattarens tankar går till såväl T S Eliot som Gunnar Ekelöf. Det är en vär­dering som har mycket fog för sig.På närmare håll och ur ett Uppsalaperspektiv var Hildebrand den kanske allra störste under hela 1900-talet. Hans dikt Uppsala, i debutsamlingen Nödvärn som kom 1933, har en räckvidd som sträcker sig långt utanför vårt lands gränser. Denna dikt jämte en handfull andra lär även stå sig under historiens lopp.I den i dag, onsdaag 23 mars, utgivna studien över Hildebrands diktning, Ångestens treklang, antar dess författare Bo Gustavsson dock en mera dämpad hållning. Men bara för att Aftonbladet vid något tillfälle inte kunde hålla ordning på Hildebrands förnamn finns det knappast skäl nog att misströsta om den store Uppsala­skaldens betydelse. Med samma måttstock skulle f ö Ekelöfs ställning vara rejält hotad. Eftersom denne knappast längre läses i gymnasierna, och att döma av den poesi som ges ut i dessa dagar inte av äld­re ungdomar heller, borde även han vara ute ur leken. Så är det naturligtvis inte. De riktigt stora författarna kommer alltid igen!För Hildebrands vidkommande är Bo Gustavssons bok en utmärkt vägledning. Den knyter dessutom smidigt an till samlingsvolymen Dikter 1933—1998, som gavs ut för fem år sedan. Bo Gustavsson påpekar inledningsvis att Karl-Gustaf Hildebrand är en central röst i 1900-talets poesi. Men undrar samtidigt om dennes kristendom och lågmäldhet liksom förkärlek för ironiska formuleringar inte legat honom i fatet. Även i det avseendet bör tiden dock ha hunnit i kapp.Det är en utmärkt studie Bo Gustavsson skrivit. Här följs de tematiska huvudlinjerna från första början genom ett författarskap som varade i över 70 år. Gustavssons metod är närläsningens. Han lyssnar till texterna, utvinner åtskilligt av vad som finns idem av teman och motiv och gör en grundlig genomgång av de viktigaste förhållningssätten. Men mycket lämnas därmed också därhän.Inledningsvis handlar det, som man kan vänta sig, om den ångestmättade livsrädsla som delades av en hel generation mellan de bägge världskrigen. Den som inledde sin diktarbana vid denna tid hade dessutom att ta ställning till de nya signalerna för det poetiska hantverket. Och detta på samma gång som modernismen också stod för vilsenhet, främlingskap och i många fall även för bottenlös förtvivlan som en följd av att det samhälle som fanns vid första världskrigets utbrott nu rasat ihop och blivit till spillror och aska.Bo Gustavsson reder ut Karl-Gustaf Hildebrands belägenhet mitt i all denna förlust av gamla, traditionella värden. Via föregångare som Fröding, Lagerkvist, Boye och inte minst Birger Sjöberg hittade Hildebrand en egen röst sådan som den kommer till uttryck just i dikten Uppsala med dess "ångestens treklang" — som även boktiteln lyder — "ingenting, ingenstans, ald­rig". Också andra dikter bearbetade samma upplevelse. Men den existentiella ångesten i det blåsiga och kalla Uppsala med kajorna kring domkyrkotornen fanns sedan med under hela den långa diktargärningen.Just kapitlet om Hildebrands sätt att möta modernitetens värld är ett av de allra bästa i boken. Inte minst lärorikt är det att ta del av hur det som från början är upplevelser av instängdhet och fångenskap i tillvaron så småningom fylls ut med försonligare tongångar. Det sker samtidigt som sanningssökandet, som var en av de djupaste drivkrafterna, närmar sig en kristen föreställningsvärld.Kristi lidande, död och uppståndelse är någonting som Hildebrand ofta återvänder till i sina dikter. Bo Gustavsson följer processen och försöker lägga pusselbitarna på plats. Kanske hade man här önskat sig en tydligare betoning av Getsemane och av Jesu utsatthet på korset. Det finns nog mera att hämta hos Hildebrand av tvivel, av en upplevelse av Guds tystnad och frånvaro under det blodiga och brutala 1900-talet än vad Gustavsson riktigt vill kännas vid. Även om han är noga med att skilja kyrkan som institution från den verklighet som kommer till synes i dikterna.Också kärlekslyrikern Hildebrand har fått ett eget avsnitt. Till det som utreds hör trofastheten i vardagen och kärleken som ett lån, synsätt som knappast hör till dagens mest omhuldade dygder. Och sorgedikterna Eldfåglar, som tillkom efter hustruns död, är några av författarens allra bästa i sin nakna sårighet. Kanske hade ett sidospår till Ovidius och den provensalska trubadurlyriken bort vara med i de komparativa utvikningarna.Med stort intresse läser man även studiens resonemang mot slutet, när den visar hur konflikten i författarskapet mellan livsångest och livsbejakelse så småningom ebbade ut. Ett mentalitetsskifte kallar Gustavsson denna sinnesföränd­ring, den som fick bl a Karl-Erik Lagerlöf i en recension i DN att beteckna Hildebrand som "en tystnadens diktare". Bo Gustavsson använder för sin del begrepp som ordlöshet och ovetenhet för att beskriva den försoning med tillvaron som dikterna från de sista decennierna vittnar om. Av allt att döma var det en hemkomst på ett genomgripande plan till en de enkla tingens ordning i nuet och ögonblicket, där treklangen, som i dikten Det vanliga skogsbrynet, ändrats till "lycka, befrielse, hemma".Det är inte svårt att se att Bo Gustavsson här, liksom i boken i övrigt, hittat ställningstaganden och slutsatser som inte är honom själv främmande. Över huvud taget är Karl-Gustaf Hildebrand uppenbarligen en diktare som ofta får hans eget poetjag att entusiasmeras och vibrera. Många gånger befinner de sig rentav på samma våglängd. Det betyder för den skull inte att man alltid håller med om de noggranna och i förstone till synes vattentäta diktanalyser som presenteras. Som när det gäller alla stora författare finns det flera lika möjliga läsarter.Visst kan man ibland önska sig lite mera av temperament och kanske också en smula av den sarkastiska och fräna ironi som föremålet för studien självt var mäktigt i sina texter. Men att han i Bo Gustavsson har en läsare med ovanligt gott öga och öra för dikternas många subtila skiftningar går dock inte att ta miste på.@6b Byline andrarad:bo-ingvar.kollberg@unt.se