Kanon åter under lupp

Tre år har gått sedan debattstormen kring folkpartisten Cecilia Wikströms förslag om en svensk litteraturkanon. Från idéhistoriskt håll har det nu lagts fram en antologi som kretsar kring samma problematik ur ett akademiskt perspektiv. Det betyder förstås inte att boken Kanon ifrågasatt: Kanoniseringsprocesser och makten över vetandet skulle sakna relevans utanför föreläsningssalarna - tvärtom. Texterna som presenteras åstadkommer en nykter tillbakablick på den stundtals mycket hätska debatt som rasade mellan kanonförespråkare och kanonkritiker sommaren 2006 ("[D]et ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna" skrev Stefan Jonsson i DN 1/8 och poeten Lars Mikael Rattamaa konstaterade senare i samma tidning att "[k]anon är litteraturtänkandets död".)

Uppståndelsen kan delvis förklaras av det lilla ordet före "litteraturkanon", nämligen "svensk", vilket fick många debattörer att associera till den omdiskuterade danska kulturkanon. Detta ledde i sin tur till farhågor om en ny, gryende nationalism. Men även själva tanken på ett värderande urval av litteratur är kontroversiell. Att säga att Gogol är bättre är Guillou betraktas av många förment "folkliga" debattörer som elitistiskt eller som ett uttryck för kulturelitens antikverade ideal. Från postkolonialt och feministiskt håll underströks dessutom under debatten hur begränsad den etablerade kanon är, åtminstone vad gäller de kanoniserade författarnas bakgrund. Detta synsätt ekar i Athena Farrokhzads recension av Kanon: ifrågasatt (Aftonbladet 27/2) där hon framhåller "[r]ätten att slippa läslistor som gör dem ["invandrarbarnen"] till dammråttor i den vita mannens ordning" som önskvärd.

Sådan vulgariserande retorik saknas i redaktörernas förord, även om överrepresentationen av vita män i kanon även här anses problematiskt: "Den västerländska kanon domineras av ett mycket begränsat antal män i högre samhällsposition. Att använda dessa som måttstock förringar de kvaliteter och insikter som finns hos andra författare utanför maktens centrum." Antologins ärende formuleras istället som ett försök att undersöka hur man kan förhålla sig till kanon och förmedla denna till studenter "på ett sätt där normerande inslag tonas ner till förmån för reflexiva nytolkningar".

Det paradoxala och samtidigt så utmärkande för kanondiskussionen - och för kanon, den som finns vare sig vi gillar det eller inte - fångas faktiskt i just dessa formuleringar. Varje förkastande och omvärdering av kanon måste samtidigt förhålla sig till kanon, även om denna kanon kan upplevas som både obekväm och opassande ur ett samtida perspektiv. Antologins stora styrka är att dess texter spänner över både radikal kanonkritik och resonerande kanonförsvar. Trots skillnader i utgångspunkter och slutsatser tar de alla spjärn mot den etablerade traditionen och ger därmed även upphov till "reflexiva nytolkningar" helt enligt redaktörernas recept. Det tycks helt enkelt omöjligt att undvika kanon.

Antologins tio texter kretsar kring kanonbegreppet och hur själva processen ser ut då ett visst verk når kanonisk status. Exempelvis undersöker Stéphan Van Damme i en text översatt av Jonas Magnusson framväxten av Descartes kanoniska verk. Mikaela Lundahl reflekterar å sin sida i texten "Kanon och demokrati" över de texter som hamnar i de kanoniserade texternas skugga. Hon understryker vikten av att lyssna till dessa "uteslutna, bortglömda och tystade texter" - bland bråten kan nämligen "glimrande textskatter" dölja sig. Onekligen finns det alltid nya texter att upptäcka, andra röster som hittills inte uppmärksammats i historien, som i sin tur kan hjälpa oss i nytolkningen av de etablerade klassikerna. Ett intresseväckande exempel utgörs av Sarah Huttons bidrag översatt av Annika Ruth Persson om John Lockes första levnadstecknare tillika tänkaren Damaris Cudworth, Lady Masham. Däremot motsäger Lundahl sig själv när hon kritiserar det "nyliberala" kulturklimatets nyttotänkande, samtidigt som hennes eget resonemang grundar sig i en liknande argumentation. I den sociala rättvisans namn menar hon nämligen att kanon ska representera befolkningens alla schatteringar och åsikter. Hur välvilligt detta än må vara ur ett samtida normativt perspektiv, innebär även detta (likt den naiva uppfattningen att litteraturen automatiskt skapar bättre människor) en instrumentalisering av litteraturen som medel för social rättvisa.

Denna argumentation sätts i ett belysande historiskt sammanhang i Thomas Karlsohns insiktsfulla artikel "Kanon och kritik". Här visar Karlsohn hur den svenska kanondebatten i mångt och mycket speglar den amerikanska debatten som pågick under sent 1980-tal. Framförallt lyckas han visa hur den förenklande bilden av kanonkampen som ett slag mellan konservativa kanonkramare och vänsterradikala kanonkritiker helt enkelt är felaktig. Med referens till den amerikanska debatten hänvisar Karlsohn till liberalen Arthur Schlesinger Jr och vänsterdebattören Irving Howe, som båda framhållit bildningsarvets nödvändighet för kritiskt tänkande. Likaså Edward Said - den postkoloniale tänkare bakom klassikern Orientalism - anförs som kritiker av "lättköpt och oreflekterad kanonkritik". Den svenske vänsterpolitikern och högröstade bloggaren Ali Esbati utvecklar ett liknande resonemang i artikeln "Ditt ABC, det är inte nog, men lär det!" i Flamman (1/3 2007), där han betecknande nog understryker vikten av "kulturarvserövring" som helt avgörande i kampen för "gemensamt framåtskridande".

Ett effektivt sätt att förvandla tänkande individer till "dammråttor" tycks alltså i motsats till Farrokhzads resonemang vara att låsa in klassikerna på biblioteken. Den uppenbara risk man därmed löper blir att framväxten av författare med annan klasstillhörighet, annat kön eller annan etnisk bakgrund än den medelklassiga svenska mannen drastiskt kommer att minska. Ingen ny Elsie Johansson, Eyvind Johnson eller Theodor Kallifatides, alltså. Är det verkligen ditåt vi bör sträva?

Kanon åter under lupp

Även den mest radikala kanonkritik kan inte undgå kanon, konstaterar Markus Huss efter att ha läst en nyligen utkommen antologi i ämnet.