Kan man tro på lyckan?

Eva Ström bjuder in läsaren lite med armbågen till sin nya roman, Den flödande lyckan. Ett alltför högstämt allvar, bibliska referenser, insprängda citat som man inte riktigt vet varifrån de kommer (endast några av dem tas upp i källförteckningen längst bak) och ett i alla hänseenden snyggt språk, men som ändå halvt om halvt vänder sig bort. Så börjar det, men det ska man inte bry sig så mycket om. För snart lättar Ström på förlåten, och släpper in läsaren i en finstämd, vacker roman om svek och kärlek, om tro och sekularisering. Och, framförallt, en roman som oavlåtligt kretsar kring lycka: Är den överhuvudtaget möjlig att tro på i vår tid? Någonsin? Jag väljer att läsa den som en alldeles uppriktig undran, och som sådan är den befriande naken. Modig till och med.
Anders Bruhn blir efter ett långt äktenskap lämnad av den enda ”som kan skada honom”, hustrun Monica. Insikten att hon äger den makten får hon redan på deras första dejt, liksom förvissningen att så också kommer att ske. När det väl händer blir Anders precis så sänkt som de båda förutsett. Historien om dessa två läkares äktenskap berättas av en vän till paret, bokens jag, en yrkesverksam författare med förflutet inom medicinen – Eva Ström har alldeles uppenbart lånat ut egen rekvisita till sin roman.

Dessutom låter hon sin romangestalt ta form som en författares samvete. För Anders Bruhn är i all sin sorg och desperation ändå djupt provocerad av sin vän som bara skriver om mänskligt mörker och ”livets skuggsidor”. ”Förstår du inte, fortsatte Anders Bruhn, vilket ansvar du har, när du sprider dessa svarta tistelfjun, som kan riskera att fastna i ömtåliga själar.” Bruhn trycker på de rätta knapparna, och insprängd i historien om hans äktenskap väver Ström in en introvert skildring av berättarjagets nagelfarande av sin yrkesroll och av sin ständiga pendling mellan rationell ateism och längtansfylld tro.

I bokens allra finaste kapitel, ”Handloven”, möter berättarjaget en präst som förlorat sin tro. Det blir ett betydelsefullt samtal på ett tåg, två främlingar emellan. När mötet visar sig vara något annat än berättarjaget trott, vore det nära till hands för författaren att falla tillbaka i cynismens upptrampade spår, men det sker egentligen aldrig. Steg för steg skriver Eva Ström fram sin huvudperson mot det som kan verka så enkelt, men som är så svårt: modet att tro att lycka är möjlig.
Varför döper man en roman till Den flödande lyckan? Eva Ström är förstås ytterst medveten om vilka signaler det ger. Är det i själva verket meningen att man ska läsa den som en subtil drift med vår samtids jakt efter lycka? Jag har som princip att inte läsa in ironi där ironi inte finns. Titeln är banal, ja. Men den är också uppriktig. För Anders Bruhn är lycka en högst reell sak – ja, den olycka han befinner sig i när Monica har lämnat honom vore nog inte ens möjlig om den inte föregåtts av det han kallar ”lyckan, den flödande lyckan”.

Klamrar han sig fast vid en fantasi, en hägring, för att han måste det för sin överlevnads skull? Kanske. Men Eva Ström låter också sin berättelse öppna för en annan möjlighet, den att han faktiskt kan ha rätt. I det avseendet påminner Ströms roman om en annan finstämd kortroman om kärlek och lycka, nämligen Eva Adolfssons En liten historia som kom häromåret. Anders Bruhn uppmanar också sin författande vän: ”Du borde skriva om lyckan.” Jag tror att Eva Ström tar honom på orden.